Jag grät och jag grät.

Igår var jag till djursjukhuset för att handla lite Egon mat och när jag står där kommer en familj in, med sin överkörda katt. Tyvärr kunde de inte rädda livet på honom. Sorgen av att förlora en familjemedlem är hemsk och jag led otroligt mycket med familjen. Var tvungen att ringa upp min andra hälft så kan kunde få mig att sluta böla, så jag kunde åka hem och pussa på alla mina små bebisar. Hela händelsen fick mig att sakna mitt hjärta lite extra som försvann för 5 år sedan.

Otroligt vackra, saknade Rut.