I det tysta.

Jag är en drömmare, långt ifrån ensam om det. Ibland finns det drömmar som kan bli verklighet och vissa drömmar man aldrig kan riktigt ge upp, oavsett hur många gånger den blivit söndermald utav verkligheten så försöker man desperat sopa ihop varje litet korn för att sedan börja pussla ihop den stora drömmen, som en dag kanske,kanske kan bli verklighet.

Min dröm, som gång på gång blivit krossad utav ännu ett brutet löfte var även min mardröm. En dröm om att bli sedd, förstådd och respekterad. En dröm om ett liv utan missbruk, där jag hade ett större värde än ruset. Ibland lurades man in i en oas fylld med hopp och varje gång man trodde drömmen blivit sann, slogs den sönder i tusen bitar, varje gång ruset tog över min pappa, så visste jag att han valde ett liv utan mig och att jag ännu en gång blivit utbytt, min kärlek räckte inte till den här gången heller. Drömmen den fanns alltid kvar, att en dag kommer han vilja leva sitt liv tillsammans med mig, en dag kommer jag få vara en del utav hans liv.

Den dagen kom nästan, ofrivilligt kom den men den kom inte ensam, den tog med sig sin vän Mr.Cancer. Leva eller försvinna, ett halvår kvar eller en ny lever till missbrukaren med hepati c. Inte en ny lever till fader till två, inte en ny lever till en älskvärd skitstövel. Min pappa, livsnjutaren valde livet, blev nykter, han blev min dröm, en sjuk men närvarande dröm. Han valde för första gången i sitt liv att kämpa istället för att fly. Och han gick ifrån en missbrukare med hepati c till en fader till två och fick precis i tid en ny lever. Nästan 3 år senare lämnade han livet. Hans kropp var för ärrad, ärrad utav det förflutna för att få alla organ att fungera, han valde livet men alldeles försent.

Sista året i hans liv pratade vi med varandra ett fåtal gånger och varje gång grät vi, för vi visste att våran tid var slut. Jag gjorde ett val, döende eller inte, han måste kämpa för mig också. Han måste be om förlåt för alla sömnlösa nätter annars kan det vara. Var det värt det? Ja, stundvis nej. Jag är en ärlig människa, jag kan inte spela teater, jag kunde inte leka lyckliga och hela när vi i själva verket var trasiga.

Under våra sista år tillsammans satt jag vid hans dödsbädd många gånger, höll hans hand och väntade på de rätta orden. Men han visste nog att det inte var dags riktigt då. För en dag ringde min telefon, det var min pappa som ringde och bad om förlåt, för allt och erkände för första gången sitt missbruk. När vi lagt på, visste jag att de var dags, dags för pappa att gå vidare. Dagen efter hamnade han på sjukhus och det tog inte många dagar innan han föll in i koma, för att sedan vandra vidare till en bättre plats.

Cancer är en sjukdom, man inte kan acceptera, den tar inte någon hänsyn till någon. Men det är något man talar om, det är något man kan prata om, för på något vis drabbar den oss alla. Jag är ett barn till en missbrukare och jag är ett barn till två cancer sjuka föräldrar men det som skadat mig, format mig på både gott och ont är något som tystas ner och ska lagas i det tysta.