Ett minne jag håller kärt var när vi var i sommarstugan och jag gick ut ifrån en av lillstugorna för att hitta min pappa rödgråten på trappen utanför. Varför? Jo han hade suttit utanför stugan och ljuvlyssnat på mig när jag sjöng, precis sådär högt som man gör när man inte tror någon annan hör. Att växa upp med honom var inte alltid lätt, men det var väldigt lätt att älska honom. Ibland fanns det som en gigantisk barriär mellan oss, det fanns inga ord som kunde minska avståndet,sveken eller saknaden. Men vi har alltid funnit varandra i musiken. Där behövdes inga ord, där fick känslorna strömma ut och kärleken in.
Idag har jag lyssnat på Groundation med slutna ögon och sett honom dansa som han alltid gjorde när musiken hade det där lilla extra. När musiken bjöd på ett glädjerus. Sista gången vi satt på hans altan utan att säga ett ord, fast vi sa allt.Då lyssnade vi på Groundation. Solen sken, vattnet glimmrade och musiken blandades med ljudet ifrån förbi passerandes knastrande steg på grusvägen utanför tomten. Jag tar mig ofta tillbaka till just den dagen, för att få lite glädje och värme när verkligheten blir för kall och grå.
Orden som aldrig hann fram och årsdagen som bara försvann.
Ett år och du kommer alltid fattas mig.
När vinden blåser mig i ansiktet och solen lyser upp tillvaron.
Stunden då lyckan sprider sig i bröstet, delar jag alltid med dig.
Varje gång glädjen blir för intensiv och lyckans tår dansar sin
väg ner för min kind, vet jag att jag är din dotter.
Alla de gånger musiken strömmar rakt in i min själ, sjunger jag för dig.
Livet utan dig har lärt mig att hitta dig, förstå dig.
Du är saknad,älskad och förlåten.
1951-07-10 - 2011-04-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar