När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod

Dagarna passerade varandra oberoende av tiden, ljuset i rummet ändrade sin gråskala i takt med solens rytm men jag visste aldrig om det var natt eller dag. Allt jag visste var att de gått alldeles för många dagar, linserna i mina ögon var som sandpapper mot mina hornhinnor trots att mina tårkanler jobbade som aldrig förr. Läkarna förklarade att hans kropp nu prioriterade de större organen, därför förmultade hans händer i mina. Hans svarta fingertoppar vilade i min öppna handflata, i ett overkligt samspel med ljuset i rummet såg jag hur livet lämnade hans kropp steg för steg i takt till hjärtats långsamma slag.

Det sägs att ögonen speglar själen, vart tar själen vägen när dens spegelbild inte kan komma fram längre? Hur andade hans själ när ögonen dött innan hjärtat slutat slå? Jag önskade att varje hjärtslag skulle få bli det sista. Vi drog ner hans ögonlock gång på gång, det kändes inte värdigt att dörren in dit hans liv tidigare lyst med den starkaste livslusten skulle stå öppen när gnistan var släckt.

Där låg han, min pappa och livet rann ur honom. Där satt vi, paralyserade av sorg och in i rummet kom våran mamma. Hon omfamnade mig, min bror och Ulla, pappas livskamrat. Hon hälsade på det som fanns kvar av pappan till hennes barn, hennes forna ungdomskärlek och samtidigt kände nog pappa att han kunde lämna över staffettpinnen till mamma. Han kände nog att våran andra trygghet fanns där för att fånga oss och han släppte taget om livet han hållit fast vid så hårt. Äntligen var han fri.

Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag

Som förlorat nån vi älskar i elden

Fler än du & jag

Som dansar för oss själva i mörkret

Som om det inte fanns nån morgondag

Kent - Svart snö