Atros

Loka har atros i handleden på vänster framben. Sämsta tänkbara led då man inte kan göra en operation eller rehablitera just där. Finns inga muskler att bygga upp för att avlasta leden. Våran fina tjej och hennes otroliga otur här i livet. Hennes förbaskade höfter som gjorde ryggen helt sne och när vi äntligen fått ordning på det så får hon vara frisk i max 4 månader. Pålagringarna fanns ej där förra hösten, då vi röntgade genom hela henne.

Igår träffade vi en otroligt duktig ortoped och trots det dåliga beskedet känns det enda skönt att veta varför hon får ont i benet. Nu har hon visat smärta tillochfrån i 2 månader, så det började ju givetvis tidigare. Men nu vet vi och nu kan vi förhålla oss till det här. Planen är vila med promenader och onsior i 4 veckor för att trycka tillbaka inflammationen. Sedan gäller det att trappa upp med korta koppelfria promenader och förhoppningsvis så klarar hon av det vi sakta kommer låta henne göra. Och där vi märker av smärta, så har vi nått hennes gräns och då kommer hon få smärtstillande tills smärtan är borta och förhoppningsvis kan vi hålla oss där utan att behöva ge henne medicin varje dag.

Sen, när medicinen inte hjälper längre så finns det sprutor och tillsist återstår en steloperation av leden. Men det är inte ett alternativ för oss idag och förhoppningsvis tar vi det beslutet om flera år. Ortopeden hoppades och trodde att det skulle dröja 5 år innan medicinen tappat sin effekt. Vi vill ju såklart ha mer än 5 år tillsammans, men vi kommer absolut inte agera utifrån vad vi vill utan vad som är bäst för Loka.

Det här gör så ont i mitt hjärta, jag vill ju ge henne allt livet har att erbjuda. Men nu får jag tänka om och hitta nya sätt för att ge hennes liv variation och äventyr. Det som känns jobbigast är att vi inte kan jobba mot något mål, förut har blicken varit fäst i horisonten och jag har hämtat kraft ifrån allt hon skulle klara av när höfterna och ryggen var bra. Hela sommaren har varit en ständig längtan efter kylan så vi äntligen skulle kunna belöna oss med nya äventyr. Nu finns ingen horisont, men vad jag tänker kämpa för att göra vardagen meningsful och vacker för henne.

Jag längtar tills medicinen lugnar ner inflammationen och hon slutar halta. Jag hoppas att den här dagen är den sista med hälta på länge. Och från och med nu kommer varje dag, varje vecka,varje månad och varje år utan smärta för hennes del vara en gåva. Trots att hon haltar runt här hemma är hon en glad liten skit som är så full av bus. ♥

Mini Loka