Högt, lågt, galet och helt underbart.

Det gäller att finna rätt balans i livet. Lära sig stanna upp och njuta utav det man har omkring sig. Sträva framåt utan att glömma det förflutna. För det är allt för lätt, glömma bort vart man startade. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att faktiskt se vart jag står i förhållande mot vart jag stog. Jag är övertygad att man är sin lyckas smed om man lärt sig smida. Jag vågar inte påstå att jag behärskar den kunskapen, sakta men säkert blir jag däremot bättre på det.

Men att säga till en människa som legat på marken och känt smaken utav damm alltför länge att den, och bara den har kontrollen över sin egna lycka, är lite som att sparka på den som ligger. För ingen vet egentligen varför den ligger där och hur många gånger den legat där förut. Om någon i min närhet ligger där, hoppas jag att jag sätter mig ner på huk och ger den beröm för att den faktiskt vågar ligga kvar. För jag vet att det är lättare att resa sig upp, borsta bort dammet och köra på som vanligt. Jag vet också att man väldigt lätt faller ner igen, ganska snabbt faktiskt. Jag lärde mig smida när jag accepterade mig själv, när jag insåg att jag det var här i livet jag var. Man kan inte skynda ett läkande, det går inte att förstå varför man ligger där om man inte ligger kvar ett tag och studerar fallet.

En tuff barndom, missbruk, sjukdom, dödsfall, sorg. Vad det nu än rör sig om, så kan man inte lösa alla problem utan att skapa nya. Man lär sig helt enkelt att acceptera det oacceptabla och finner ett sätt att förhålla sig till det. Sen finns det alltid en del inom sig som önskar att det gick att förändra det förflutna. Jag väljer att hylla mitt förflutna och tackar det för den person de format mig till, även fast man ibland känner sig som ett misshandlat måndagsexemplar somliga dagar. Vi är alla unika, men långt ifrån ensamma om att bära en tung ryggsäck.

Jag önskar att jag aldrig glömmer bort vart ifrån jag kommer och varför jag är som jag är. Att jag uppskattar det lilla i livet och aldrig,aldrig låter materiella ting ta över. Nu börjar ännu en ny fas i mitt liv, livet med hund och jag vet att det kommer föra mig närmre mig själv. Jag lovar att jag ska njuta utav valptiden men drömma om dagen vi är redo för att stå på ett fjäll och bli ett med naturen.

Bild tagen i Lofsdalen.