Livets lotteri.

Att våga leva utan att förvänta sig att allt ska rasa har varit min största utmaning. Att växa upp med en missbrukare förstör ens tillit till människor, sig själv och omgivningen. När en förälder väljer att missbruka så väljer den även bort sina barns barndom. För varje sup, för varje spruta och för varje brustet löfte tvingas barnen in i vuxen världens mörkaste vrå där drömmar om skatter vid regnbågens slut tvinnar bort.

Jag önskar att jag kunde ge alla barn en gnutta hopp om att de en vacker dag kommer få leva sina liv för sig. Att de en vacker dag kommer kunna se tillbaka till alla nätter med terror som något stärkande och lärorikt. Att avsaknaden av trygghet kommer lära dem att aldrig ta något för givet. Om den inte förstör dem först. För de kommer få kämpa hårdare än de andra barnen, kämpa som fan för att inte falla dit själva, för steget ner i avgrunden för dessa barn, för sådana som mig är inte långt borta. Just det steget är väldigt lätt att ta. Det finns ingen avdankad missbrukare i någon aula runt om i Sverige som kan förändra det. För i ärlighetens namn börjar det aldrig med "en cigg", det börjar den dagen man föds. Livets lotteri.

"I Sverige har vi alla samma förutsättningar för att lyckas" säger gärna den naive, arroganta och ignoranta. Vad vill jag få sagt egentligen? Jag vill inte klä mig i en offerkofta, jag vill inte bli särbehandlad men jag vill däremot att vi slutar säga att vi alla har samma förutsättningar, så kanske, kanske människor med lite tyngre ryggsäckar slipper känna sig misslyckade, känna ännu större skam för att de inte lyckats bättre. Det tog lång tid innan jag kunde känna mig stolt för den jag är och jag önskar att fler människor vågade tro på livet, vågade tro att deras liv också kan bli bättre.

//Livet är underbart.