Sundbyberg

Nu är vi hemma i underbara Sundbyberg igen, har verkligen varit underbart att få träffa Meja så mycket som de här dagarna. Älskade,älskade unge. Det är en sak som är säker, min älskade brors barn kommer alltid äga mitt hjärta. Hur många eller hur få de än är, så kommer jag älska dom högt. Jag kommer själv aldrig skaffa barn, så i mitt hjärta kommer de alltid ha en enormt stor plats.Känner mig riktigt kärleksfull just nu, träffat de som ligger mig närmast hjärtat och nu återförendad med min stora kärlek. Några nätter ifrån honom känns som en evighet. Loka är otroligt glad över att vara hemma igen, hon och Egon har verkligen tagit igen de förlorade dagarna.

Och en sak jag är tacksam för är att Loka mår bra, vi hade verkligen turen med oss för några kvällar sedan. Vill inte ens tänka på hur illa det hade gått om inte turen var på våran sida. Vi körde hem på kvällen genom små byarna mellan Säter och Falun, det var bäck svart ute och när vi närmar oss en kurva möter vi en bil. Tur i oturen märkte jag att han som körde inte skulle blända av i tid. Så jag saktade ner och förberedde mig på att bli bländad men fick snabbt inse att han inte bara sket i att blända av, han sket även i att han hade möte och genade genom kurvan på den smala vägen. Så jag fick tvärnita och veja ner i diket och allt jag ser i backspegeln är Loka i luften. När bilarna efter vad som kändes som en evighet stod stilla, skrek Loka. Fy så hon skrek och jag flög ur bilen till backluckan till en hysterisk Loka, som bara var rädd ♥ Samtidigt kommer en skamsen 18-19 åring och bad om ursäkt. Vad jag sa till honom minns jag inte, brydde mig bara i Loka. Som under omständigheterna mådde bra, men kan ju säga att hon inte direkt vill hoppa in i bilen längre. Väl i bilen är hon lugn, men just att hoppa in i bilen är lite av en kamp. Jag hoppas det ger sig med tiden.

Mina ♥