Reaktion, panik. Eftertänke, det löser sig. När chocken lagt sig, tårar. Idag, vet jag lika lite som igår och lika mycket som jag kommer veta i en vecka. Förhoppningsvis, är det inget farligt, bara en knöl att operera bort. Fast, jag måste vara redo för det värsta, för det är mitt sätt. Kanske inte det bästa, men jag tror det är så jag tagit mig igenom mycket här i livet. För då kan det bara bli bättre. Jag förväntar mig inte guld och gröna skogar av livet, kan inte göra och kommer aldrig göra. Man får helt enkelt göra det bästa utav vad man har.
Det är så svårt för mig att inte förvänta mig det värsta, för hur man än vänder på det,så har livet en tendens att dela med sig utav det värsta.Men det är min lott och jag lever med den på mitt vis. Hittar min lycka mellan olyckorna. Att begrava min pappa, sörja samtidigt som stödja min mammas kamp mot samma sjukdom som tog min pappa. Fråga läkare, vad är oddsen för mig? Båda mina föräldrar har fått cancer och få till svar "Ibland finns det ingen vetenskaplig förklaring varför vissa släkter drabbas hårdare än andra" får mig att räkna med att min knöl är cancer. Inte visste min mammas läkare att jag ett halvår senare skulle sitta här i den här sitsen, men hennes ord ekar. Men den kan lika gärna vara lika ofarlig som en ärta och är den det, ska vi fira.
Nu får ni inte tro att jag deppar ihop, det går inte. Men ibland blir jag bara otroligt bitter på allt som har med sjukdomar att göra. Men jag är otroligt bortskämd med all kärlek som finns i mitt liv, så det är en omöjlig uppgift för mig att inte vara glad och tacksam. Familjen,vännerna och mina älskade små håriga bebisar. Att få snusa Egon i nacken och känna hur han borrar sig in mot min hals, är för mig gränslös kärlek och med den kommer man långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar