Mamma&Mamma. Pappa&Mamma. Pappa&Pappa.

Idag pratade jag med en tjej på kanske 5-6 år vid en lekpark. Hon kom fram och ville säga att Loka såg ut som hennes nalle, fast Loka var en hund och hennes en nalle var en isbjörn, så frågade hon om jag tyckte hon var konstig, då jag svarade något i stil med " Det spelar ingen roll att de inte är samma ras, de är nog säkert lika härliga båda två på insidan, som utsidan". Då tittade hon på mig och var tyst en stund, för att sedan säga " Jag har ingen mamma, jag har två pappor. Tycker du det är konstigt då?" och jag svarade givetvis att det inte alls var konstigt och då säger denna söta tjej "Fast jag vet faktiskt att de är lite konstigt, för ibland skrattar folk åt oss".

Barn uppfattar tio gånger mer än vad folk förstår. Huvudsaken är väl att man har föräldrar som faktiskt bryr sig, sedan vilket kön de sedan besitter känns väl ganska oväsentligt? Om jag ska vara riktigt fräck så tror jag faktiskt att de som fått kämpa, gått igenom miljoner tester och blivit granskade ända in på skinnet, tar föräldrarskapet på största allvar. Bara för att man har en mamma och en pappa är väl det ingen garanti för att man får en idyllisk uppväxt? 

Patrik 1,5, grymt bra film!