Svanfobi delux.

Varför är jag rädd för svanar?

En vacker sommar dag på stranden, för många,många år sedan så låg jag och plaskade i vattnet med min vän. Vi låg och skumpade en bit utanför bryggan och min vän bestämmer sig för att simma in till bryggan, för att dyka i igen, medans jag såg hennes ryggtavla allt närmre bryggan, ser jag även att folk börjar skratta,peka och titta förundrat åt mitt håll. I min stilla värld anser jag det inte rör mig, trots att jag är ensam i vattnet. När min vän väl nått bryggan, börjar hon vifta med armarna och skrika " Isaaaabeeeel, bakom dig!!".

När jag vänder mig om, har jag en svan djävul precis bakom mig, flaxandes med armarna och redo att ge mig pickdöden. Innan min hjärna insett att jag faktiskt måste bort därifrån hann jag svälja halva sjön, då jag mer eller mindre glömde bort hur man höll huvudet ovanför ytan. Sedan jagade aset mig ända in till bryggan, tror aldrig jag simmat så fort eller kommer göra igen.

Sedan dess måste mitt rykte vara förstört hos svanarna, då jag mer eller mindre blivit deras ständiga måltavla. Som om de kan lukta sig till min rädsla på flera mils avstånd. Så mina möten med svanar handlar om liv och död. Jag är säker på de inte tänker ge sig förens de pickat hål på mitt skallben och haft laget runt fest på min hjärna. Om man ska vara realistisk alltså..

Random bild från wikipedia, känns aldrig aktuellt att fotografera asen i verkligheten.