Söndag.

Idag var vi ute i Sigtuna/Rosersberg med Paulina och Ponyo, hur mysigt som helst. Odjuren var glada över att träffas efter allt julfirande. Själv är jag imponerad av min vän som ska föda om en månad och traskar på som vanligt med sitt fluffmonster. När den lille tittat ut kommer vi låna med Ponyo ut på våra promenader, första tiden med bebis kräver sin lilla bubbla :). Vi bor ju inte ens 10 minuter ifrån varandra så vi kommer ställa upp med lätthet och glädje.

Det var första gången vi åkte dit vi var idag och vi hittade rätt vilket i sig var en riktig seger för oss. Sen att vi körde vilse på vägen hem är en annan femma. Det smällde en heldel redan idag, tack och lov bryr sig inte Loka och det ger en lugnande effekt på Ponyo också som tyvärr är riktigt rädd. Loka brukar få sig ett stress juck ifrån honom när han blir rädd men då skäller hon ut honom och sedan fortsätter de med sitt men sen är det inget mer med det. Är han själv, då vill han bara hem och glömmer bort att han ens har behov att uträtta.

Så på nyår ska Loka och Ponyo få umgås lite under dagen så kanske han kan ta kvällen med lite större ro. Tyvärr kan vi inte spendera tolvslaget ihop, då vi måste vara hemma för ena katten är rädd och jag tror att raketer plus en till hund blir för mycket för henne.

Nyårafton kommer firas med fördragna fönster och musik så kanske de inte märker vad som händer utanför. Paulina kommer låsa in sig i badrummet med en stereo och förhoppningsvis inte en livrädd Ponyo. Alltså hade det enbart smällt under nyårsafton och ingen annan dag tror jag det skulle underlätta för alla djurägare. Nu måste man vara beredd långt innan och efter, bara för att Loka inte är rädd nu finns det inget som säger att det inte kommer förändras den dagen någon skjuter en raket framför ögonen på oss. Och det är ju min skyldighet att skydda henne vilket är en ganska svår uppgift när det inte är begränsat till bara en dag.

Fredag

Igår hittade vi hem efter 6 dagar uppe i Dalarna, riktigt skönt att komma bort lite och riktigt skönt att komma hem. Ibland behöver man komma bort för att uppskatta det man har, ladda upp batterierna lite. November och december var så sjukt intensiva, för mycket stress för att få tiden att räcka till för studier,jobb,Loka och hennes rehablitering.

Nu hoppas jag att ledigheten vi har nu kommer ge energi att hantera allt lite bättre, lite mer strukturerat nästa år. Vi planerade redan  i somras att vara lediga en heldel under vintern, så inte förens 20 januari ska husse tillbaka till jobbet och jag smygstartar en distanskurs 7:e annars börjar allt på riktigt för mig del 14:e. Dock planerade vi lite annorlunda mot hur det ser ut nu, eftersom snön aldrig kommer och Loka har en strikt rehabliteringsplan att följa. Lokas mormor har sytt vikt manchetter till henne som hon kommer bära på sina promenader, utan vikter dock. Och vilken skillnad på stegen hon tar nu! Hon får så långa fina ben, älskade skrutt.

23:e december i Säter. Loka njöt dock av en skog utan koppeltvång :) 

Status

Igår var vi hos sjukgymnasten igen, det börjar ge resultat. Efter nyår kommer Loka vara redo för den riktiga rehabliteringen/friskvården. Hon kommer simma en gång i veckan på färingsö hundcenter där Lokas sjukgymnast kommer medvara vid träningen. Efter ett par simturer(dvs veckor) kommer Loka gå promenader med klövjeväskan tom och med manchetter på benen utan vikter i ca 30 minuter varje dag. Machetterna kommer vi börja använda redan nu bara för att öka hennes medvetenhet om att hon faktiskt har bakben.

Först när Loka är med på noterna om vad som ska ske i poolen kommer träningen börja på riktigt och efter 5 veckors träning kommer det göras en utvärdering för att se om det gör någon nytta och hur stor skillnaden blivit. Har träningen gjort nytta kommer rehabliteringen fortsätta och Loka kommer fortsättningsvis simma en gång i veckan tills hon är bra. Därefter kommer hon få simma en gång varannan vecka resten av sitt liv.

Så vi håller hoppet uppe och hoppas att hon kan leva smärtfritt med sina höfter i framtiden. Men allt det här är jobbigt att förlika sig med, man vill bara att hon ska få må bra, helst igår. 6 av 10 syskon till Loka har E-C höfter och alla har fått den domen kring 2 års ålder. Jag känner en stor tröst i att hennes föräldrar inte är aktiva inom avel längre.

Loka hälsar att snön är välkommen och att plusgraderna kan försvinna långt härifrån.

Mobilblogg - sjukgymnast

Just nu väntar vi på sjukgymnasten och Loka stor trivs här på kliniken:)

Lite hopp.

Idag åkte vi till Ursvik och lät fröken mysa runt i skogen. Dags att plocka fram riktiga vinterkläderna nu, framför allt om man nu ett tag måste ta det lugnt med Loka, blir väldigt kallt när man inte rör sig i samma utsträckning längre. Loka njöt, vilket hon gjort sen den lilla snön kom. Man ser faktiskt redan skillnad på hennes ben. Hon går inte alls lika hjulbent och tar bättre steg. Och nu har hon ingen medicin heller, då det är beställningsvara så nu har hon varit utan medicin i 3 dagar och hon mår bra, går upp för trapporna samt går bättre. Vågar inte ta ut någon seger ännu, men känns ju lovande att hon svarar bra på behandligarna.

Har kontaktat ett hundcenter med motionssim också, då Loka kommer få bygga upp sina nya muskler i så skonsam miljö som möjligt känns motionssim som det bästa alternativet. Har även hört av mig till Lokas kennel och uppdaterat om Lokas status utan någon som helst respons. Men tur det finns andra kennlar som ställer upp och delar med sig av sina erfarenheter. Tänk vad mycket Loka har lärt mig, oss. Vi åkte och träffade Lokas kennel, fick lovord om fortsatt kontakt och support resten av hennes liv. Hade god kontakt ifrån att Loka föddes tills hon kom till oss, vilket gjorde att vi trodde att kontakten skulle bestå. Idag skulle jag höra av mig till andra som köpt hund ifrån därifrån. Jag skulle även ifrån dag ett lägga till rehablitering till försäkringen, vilket vi inte har nu och rehablitering är långt ifrån billigt.

Men jag försöker se allt ont som skett kring Loka gör att vi lär oss mer och mer samt gör oss mer medvetna om hur vi vill att nästa köp av valp ska gå till. Även om den dagen inte är här på några år, så känner jag mig mer trygg med all kunskap livet med Loka gett/ger oss.

Det är tungt nu.

Det är ena höften som är boven och gör henne sne i de flesta muskler. Just nu håller vi på att reda ut hennes muskler och förhoppningsvis kan vi lätta på spänningarna och strecha ut henne. Min älskade lilla tjej som förmodligen varit såhär sne ifrån dag 1. I två veckor kommer vi gå in intensivt, vet inte hur många besök vi har inbokade, men vi ska dit varannan, var tredje dag. Och hon går på smärtstillande medicin hela tiden nu. Jag vet när jag ska ge henne extra stöd, jag kan numera se exakt när hennes kropp inte orkar mera, när den byter läge och sliter på kroppen, vilket gör så ont då det är i väldigt många vardags moment.

Hon har inte hunnit fått några pålagringar på höfterna än, vilket är otroligt skönt. Vi reagerade tidigt och det ger henne åtminstone en ärlig chans. Men det är klart att huvudet snurrar iväg och vi kommer aldrig utsätta henne för mer än vad som är värdigt. Någonstans får man dra en gräns, vi är inte där ännu men Loka kommer i första hand. Sen är det klart att man med noll aktivtet och mediciner kan låta en hund leva tills den dör av ålder, men det är inte vad vi strävar efter. 

Målet är att hon ska kunna leva ett liv där långa promenader inte ses som något ont, att hon ska slippa behandlingar varje vecka och framför allt slippa äta smärtstillande resten av sitt liv. Hon är snart 2 år, det handlar inte om att ge henne några sista år i livet, utan det handlar om att kunna ge henne ett helt liv.

Mobilblogg

Loka hälsar att Ponyo bor runt hörnet och att hon minsann inte vill gå hem! :D

Status nr 2.

Vad jag än skriver så känns det fel, jag vill inte ge sken av att vi gett upp samtidigt som jag vill berätta att vi agerar utifrån vad våra hjärnor säger, inte hjärtan. Idag fick vi svar på alla provtagningar vi gjort och de kom tillbaka utan något, inga förhöjda värden som tyder på en infektion/inflammation och inga fästningburna sjukdomar.

Vi har pratat om den stora förändringen hos Loka med medicinen och ja, hon har ju ont. Det finns typ en liten chans i helvetet att hon haft en liten inflammation som inte gett förhöjda värden på blodproven, men samtidigt måste man vara realistisk och inte få för mycket hopp, då veterinären knappast trodde en så pass liten inflammation skulle påverka henne så mycket. Om det nu är så att hon haft en liten inflammation kommer hon inte visa någon skillnad i sitt beteende på torsdag när hon haft en dag utan antiinflammatoriskt samt med vanlig aktivitet, ingen tyngre får hon utsättas för. Men vanliga promenader ska hon klara, en dag på dagis på dagis ska hon klara, gör hon inte det så hade vi helt enkelt inte tur.

Det vi gör nu (som sagt, föga troligt att hon haft en liten inflammation,så utredningen fortsätter redan nu), är det sista vi gör innan vi åker till strömsholms djursjukhus men förhoppningsvis hittar vi det vi söker efter. Loka kommer tillsammans med veterinär och sjukgymnast kännas igenom för att försöka hitta källan till hennes smärta för att sedan röntga det området och förhoppningsvis hitta något vi kan åtgärda. Hittar de inget, har vi gjort allt vi kan här och då vänder vi oss till ortopedin på strömsholm som vi i samråd med gjort upp den här planen.

Men just nu känns det jobbigt, man vill ju inte att hon ska ha jätte ont och man vill bara hitta orsaken till allt det här nu nu nu. Jag har ett väldigt bra tålamod för det mesta, men nu känns varje dag som en evighet. Vill bara hitta orsaken,helst igår.

Lugna livet för Loka, förhoppningsvis kan hon snart härja som hon borde.