Finner inga ord.

Idag hände det som inte får hända. Jag och Loka gick genom en park, på en kulle står 4-5 ungar och börjar kasta stenar på Loka. Träffade gjorde de också. Jag blev galen och försökte gå därifrån med Loka men ungarna kunde inte bry sig mindre om att Loka blev tokig, samt skrek av smärta när stenarna träffade hennes ben och fortsatte tills en pappa som var i parken med sin son, kom och då sprang de där ifrån. Vad är det för fel på mänskligheten? Det tog 20 minuter innan Loka var lugn nog att kunna gå hem.

Gaah, jag är så arg och ledsen. Hoppas verkligen inte det här sätter spår hos Loka. Sen vilka jävla föräldrar har inte de här ungarna? Gamla var de inte heller 5-6 år och inga föräldrar så långt ögat kunde nå.

Humöret är på botten, jag vill bara spy på allt.Det är fan något galet fel på barnens uppfostran i dagens samhälle.Idag ska jag bara ge min älskade lilla Loka den närhet och kärlek hon behöver.

Mobilblogg - Tanten är galen!

Imorse när jag och Loka sträckte på benen runt Lötsjön så såg jag en tant, äldre dam utmana ödet! Jag ville bara ropa,skrika och slita henne där ifrån men allt jag gjorde var att ta upp telefonen och dokumenterade hennes idioti och bad en stilla bön för hennes välmående. Att söka upp en svan självmant är för mig helt ofattbart!

För att reta lite gallfeber.

Jag vet att de ska uppföras en ny hundrastgård, någonstans i Råsunda, vid näckrosen. Här i området finns det massor med små parker, de flesta utrustade med fotbollsmål och miljoner lekplatser. Nu är folk upprörda för att deras stackars småbarn ska få lov att vistas bland hundar, för förslaget är att göra om en fotbollsplan till hundrastgård.

De som sätter sig emot detta, är småbarnsföräldrar som hävdar att det skulle vara en risk för deras barn att de skulle börja röra sig mera hundar i området. I bara Råsunda finns det ca 700 hundar registrerade, sedan antalet hundar som finns i Sundbybergs område storskogen vet jag inte. Så det är inte direkt så att de inte finns några hundar redan. Och vad är faran? Vad tycker dessa föräldrar är så hemskt? Jo, hundbajs och ouppfostrade hundar. 

Jag stöter dagligen på fler ouppfostrade ungar med noll respekt för djur än ouppfostrade hundar. Är det något jag är allergisk emot är det föräldrar som lär sina barn att de är det bästa som hänt jorden och att alla ska buga sig för dem. Men vad vet jag, klart föräldrarna tycker det är jobbigt att de inte kan stänga in sina ungar i en inhängnad och faktiskt måste lägga ifrån sig telefonen för att hålla koll på barnen. Men för min del, får de gärna släppa in ungarna bland hundarna, har svårt att se någon fara med det. Kanske lär de sig att de inte är störst bäst och får göra som de vill, med andra ord kanske det vore nyttigt?

Om jag någonsin får barn hoppas jag att jag ALDRIG ansluter mig till mammamaffian och hönsföräldrarnas riksförbund. Mina barn ska veta innan de ens kan tala att djur bemöter man med respekt och på deras villkor. Roligt är det, kommer jag med fluffiga Loka uppmanar föräldrar sina ungar att utan lov, gå fram men kommer det en rottis eller amstaff går de över till andra sidan gatan. Rätt intressant, då de rottisar och amstaffar jag träffat i mina dagar oftas varit otroligt lugna och gosiga. Medans min Loka oftas är mer vild än tam, men det hänger väl på pälsen?;P Idioter finns det gott om.

Jag dog och sedan dog jag lite till.

Hahaha, bra sätt att börja ett inlägg? Njae, men denna bildserie är samojeden i ett nötskal! Helt galet full med bus och med ett gigantiskt hjärta. Vill ju inget illa, vill ju bara leka, den försöker Loka med Egon och Elsa varje dag!

Mamma&Mamma. Pappa&Mamma. Pappa&Pappa.

Idag pratade jag med en tjej på kanske 5-6 år vid en lekpark. Hon kom fram och ville säga att Loka såg ut som hennes nalle, fast Loka var en hund och hennes en nalle var en isbjörn, så frågade hon om jag tyckte hon var konstig, då jag svarade något i stil med " Det spelar ingen roll att de inte är samma ras, de är nog säkert lika härliga båda två på insidan, som utsidan". Då tittade hon på mig och var tyst en stund, för att sedan säga " Jag har ingen mamma, jag har två pappor. Tycker du det är konstigt då?" och jag svarade givetvis att det inte alls var konstigt och då säger denna söta tjej "Fast jag vet faktiskt att de är lite konstigt, för ibland skrattar folk åt oss".

Barn uppfattar tio gånger mer än vad folk förstår. Huvudsaken är väl att man har föräldrar som faktiskt bryr sig, sedan vilket kön de sedan besitter känns väl ganska oväsentligt? Om jag ska vara riktigt fräck så tror jag faktiskt att de som fått kämpa, gått igenom miljoner tester och blivit granskade ända in på skinnet, tar föräldrarskapet på största allvar. Bara för att man har en mamma och en pappa är väl det ingen garanti för att man får en idyllisk uppväxt? 

Patrik 1,5, grymt bra film!

Ignorance is your new best friend.

Ni vet lyckan när man är så otroligt arg, matt,lagomt bitter och finner en låt som sätter ord på varje känsla. Helt plötsligt får man hybris och ser sig själv ta över världen. På några minuter förvandlas man från bitterjöns till stålkvinnan. Oftas är det en låt, ganska långt ifrån vad jag brukar lyssna på.

Sedan när jag utagerat klart,slår jag gärna på lite reggae, lutar mig tillbaka och njuter utav att varje ton som intar min kropp för mig närmre och närmre mitt harmlösa jag.

Kravallhunden Loka

Idag, så var vi ute på en liten tur ute, möte upp Marie&co. Bestämde oss för att ta reda på varför i hela friden polishelikoptern surrat över hustaken senaste timmen. Misstänkte brand eller så. När vi väl kom till händelsen mittpunkt ( trodde vi ) så var det säkert 15 polisbilar och kravallpoliser med hundar överallt vid tunnelbanan, Näckrosen vid uppgången mot Solna, råsunda. Och fick höra att det var kravaller, så vi traskade ganska raskt hemmåt, med Loka och barnvagn genom filmstaden. Väl inne i filmstaden hör vi hur polishelikoptern byter håll, mot vårat.

När vi kommer fram till vårat "torg" och vår sida utav tunnelbanan, så ser vi Maries katt står mitt bland alla demonstranter, när väl Mr.Snusen är infångad, brakar helvetet loss och där står vi, med hundvalp, katt och barnvagn mellan demonstranterna och polisens insats styrka. Jag fiskar upp Loka illa kvickt och ja, la benen på ryggen helt enkelt. Skulle varit intressant att veta vad min puls var, allt jag tänkte på var, låt någon för i helvete inte trampa/sparka på Loka. Var så fokuserad på Loka att jag inte ens hörde/märkte att polisen skrek och grep flera personer precis intill mig. 

Men satans snorungar är min kommentar på det hela, slå sönder hela Solna för att visa sitt missnöje med en utvisning. Kasta stenar på polisen, ha polisstationen som mål? Vart kan det beteendet gynna den utvisade? Varför attackera polisen? Varför attackera någon, men polisen känns ju väldigt fel, inte direkt de som tar besluten.

Hur som haver, vart det inte så lyckat för Loka, som onekligen blev livrädd när demonstranterna kom och när det kom poliser springandes från alla håll med batongerna i högsta hugg. Så när det hela lugnat ner sig, men poliserna fortfarande stog kvar på torget och vid tunnelbanan, så gick vi ut igen så hon fick hälsa på dom. Men hon var tack och lov inte det minsta rädd, men lika bra att ta det säkra före det osäkra.

Helt galet otippad händelse, då vårat område är lugnare än lugnt. Det mest galna som hänt under tiden jag bott här ( över 2 år) så sjöng en full glad människa när Loreen vann, så man hörde ända in..

Här, kan ni läsa om det på polisens twitter.

Här, kan ni läsa om det på DN

Timm var ute och förevigade kaoset i Näckrosen när det hela lugnat ner sig.

Insats styrkan, bil 1 av 3,vid vårat "torg"

Vårat "torg"

I musiken andas du.

Ibland brukar jag dansa med min pappa, fast han inte längre vandrar på denna jord och en vacker dag ska jag lära mina barn att lära känna honom genom musiken. I ett lyckans rus är vi äkta, fläckfria, där firar vi livets goda och glömmer bort det onda. I döden fann vi varandra och aldrig,aldrig kommer vi förlora oss igen. Han har aldrig varit mig närmre, fast jag aldrig kan snudda vid hans hand.

I sommar ska jag göra en viktig resa, jag ska tillbaka till friheten. Finns ingenstans jag känner mig så fri som i sommarstället i Kullsbjörken. Ingen el, inget rinnande vatten och ingen mottagning. Ibland är hela släkten där, ibland var det bara vi oavsett så kommer huvudpersonen fattas och jag har inte haft styrkan nog att åka dit ännu. Jag vet att de kommer göra så otroligt ont att se hans rock hänga där, se hans tofflor stå orörda på morgonen. Första solnedgången utan hans närvaro kommer slita mig i tusen bitar, men jag vet att redan den andra kommer kännas som en befrielse. Jag måste gå sönder lite för att läka helt. 

Reagera.

Reaktion, panik. Eftertänke, det löser sig. När chocken lagt sig, tårar. Idag, vet jag lika lite som igår och lika mycket som jag kommer veta i en vecka. Förhoppningsvis, är det inget farligt, bara en knöl att operera bort. Fast, jag måste vara redo för det värsta, för det är mitt sätt. Kanske inte det bästa, men jag tror det är så jag tagit mig igenom mycket här i livet. För då kan det bara bli bättre. Jag förväntar mig inte guld och gröna skogar av livet, kan inte göra och kommer aldrig göra. Man får helt enkelt göra det bästa utav vad man har.

Det är så svårt för mig att inte förvänta mig det värsta, för hur man än vänder på det,så har livet en tendens att dela med sig utav det värsta.Men det är min lott och jag lever med den på mitt vis. Hittar min lycka mellan olyckorna. Att begrava min pappa, sörja samtidigt som stödja min mammas kamp mot samma sjukdom som tog min pappa. Fråga läkare, vad är oddsen för mig? Båda mina föräldrar har fått cancer och få till svar "Ibland finns det ingen vetenskaplig förklaring varför vissa släkter drabbas hårdare än andra" får mig att räkna med att min knöl är cancer. Inte visste min mammas läkare att jag ett halvår senare skulle sitta här i den här sitsen, men hennes ord ekar. Men den kan lika gärna vara lika ofarlig som en ärta och är den det, ska vi fira.


Nu får ni inte tro att jag deppar ihop, det går inte. Men ibland blir jag bara otroligt bitter på allt som har med sjukdomar att göra. Men jag är otroligt bortskämd med all kärlek som finns i mitt liv, så det är en omöjlig uppgift för mig att inte vara glad och tacksam. Familjen,vännerna och mina älskade små håriga bebisar. Att få snusa Egon i nacken och känna hur han borrar sig in mot min hals, är för mig gränslös kärlek och med den kommer man långt.

I-landsproblem.

Denna frustration som ständigt växer inom mig, över dessa himla blockmongon som finns ute i trafiken. När jag åker till och från jobbet tar jag E4:an, då jag jobbar i Upplands väsby så blir det varje fall 20 minuter minst på E4:an enkelresa. Så vad är det jag stör mig så mycket på att jag måste skriva ett helt inlägg om det? Jo BM(blockmongon). E4:an har tre filer, ibland 4. I rusningstrafik, är det mest att gilla läget. Men när jag åker hem på nätterna och på morgonen under helgen så är trafiken minimal. Men lik förbannat ska det ligga blockmongon i mittenfilen, i ca 20 km för låg hastighet. Och ska man följa lagarna, så innebär dessa människor en stor jävla trafikfara, alternativt så ökar de risken för en hjärnblödning.

För man ska hålla till höger, därav ligger jag i högerfilen, men man får inte köra om på insidan, så när ett jävla blockmongo ligger i mittenfilen och gör allt annat än att köra bil, så måste jag om jag följer lagen, ut i mittenfilen, sen ut i ytterfilen ( akta mig för taxichaufförer som tror de kör F1 i sina toyota priusar) för att sedan köra om BM in i mittenfilen igen, sedan byta fil till högerfilen, samt akta mig för människor som helt enkelt tröttnat på BM och kör om på insidan. Vore det bara inte säkrare, alternativt enklare om BM's parkerade bilen hemma eller faktiskt lärde sig att lägga sig i rätt fil? Behöver jag ens nämna hur många gånger i veckan jag riskerar 2000 kr i böter genom att köra i högerfilen hela vägen till jobbet?

Lite för privat.

Orden som aldrig hann fram. Och årsdagen som bara försvann.

Ett år och du kommer alltid fattas mig.

När vinden blåser mig i ansiktet och solen lyser upp tillvaron.

Stunden då lyckan sprider sig i bröstet, delar jag alltid med dig.

Varje gång glädjen blir för intensiv och lyckans tår dansar sin

väg ner för min kind, vet jag att jag är din dotter.

Alla de gånger musiken strömmar rakt in i min själ, sjunger jag för dig.

Livet utan dig har lärt mig att hitta dig, förstå dig.

Du är saknad,älskad och förlåten. 

1951-07-10 - 2011-04-18

Idag är en såndär, hata cancer dag. Det är få saker jag verkligen hatar, det finns väldigt få saker som får mig att må så illa som cancer gör. Känns overkligt att den fått förstört min familj i 4 år, utan att ens kunna göra något åt saken. Att i 3 års tid blivit slängd mellan hopp och förtvivlan, tagit farväl allt för många gånger för att tillslut inte förstå att den här gången var det verkligen slut.

Att något kunde förändra min pappa, äta upp honom, bit för bit. Försvaga honom såpass mycket att ett litet sketet sår på knät blev hans död, det är för mig omänskligt. Att något så overkligt varjedag sliter tag i nya offer är dessvärre allt för mångas verklighet. Och ett cancerbesked, drabbar inte bara den som fått det i handen. Det vänder livet ut och in för alla i dess närhet.

Ganska precis för 1 år sedan, låg min pappa och kämpade för sitt liv på ett våningsplan medans min mamma fick sitt cancerbesked, några våningar upp. Kronisk cancer, obotlig. Snacka om ännu en nitlott i livets lotteri. Att ta farväl till sin pappa och förbereda sig på nästa resa kändes som en omöjligt uppgift.

Den 18:e april 2011 slog hans hjärta ett sista slag och jag sa aldrig farväl. Inte då, inte på begravningen och inte nu. En dag kanske jag säger farväl, men än så länge bär jag med mig honom varje dag. Jag behöver ha honom nära mig. Och på något vis vill jag säga att jag vet att han är här.


29:e mars 2012 får vi ännu ett besked. Hur det gick för min mammas senaste stamcellstransplantation och jag kan nog säga att vi alla sitter som på nålar, för blev den lyckad så innebär det att den kommer trycka tillbaka cancern i allt ifrån 1 år till 15 år. Och den här gången känns det som det faktiskt kan ha blivit bra, då hon fick en helt ny sort utav cellgifter som verkligen tog bra på mamma. Hon förtjärnar verkligen det! Så alla som kan, tycker jag håller tummarna för henne! Så hon kan få återgå till ett normalt liv, om så bara för 1 år. Men om den inte gick bra, så tar vi det där ifrån! När hon fick diagnosen för ett år sedan fanns inte ens medicinen hon fick den här gången. Forskningen går framåt och en vacker dag är jag säker på att de knäcker gåtan bakom detta hemska monster.

Det vackra med livet är att när somliga dör, föds andra!
En vacker dag ska faster Isabel berätta för dig hur himlans bra pappa du har! 

Det gäller att finna rätt balans i livet. Lära sig stanna upp och njuta utav det man har omkring sig. Sträva framåt utan att glömma det förflutna. För det är allt för lätt, glömma bort vart man startade. Jag önskar att jag kunde bli bättre på att faktiskt se vart jag står i förhållande mot vart jag stog. Jag är övertygad att man är sin lyckas smed om man lärt sig smida. Jag vågar inte påstå att jag behärskar den kunskapen, sakta men säkert blir jag däremot bättre på det.

Men att säga till en människa som legat på marken och känt smaken utav damm alltför länge att den, och bara den har kontrollen över sin egna lycka, är lite som att sparka på den som ligger. För ingen vet egentligen varför den ligger där och hur många gånger den legat där förut. Om någon i min närhet ligger där, hoppas jag att jag sätter mig ner på huk och ger den beröm för att den faktiskt vågar ligga kvar. För jag vet att det är lättare att resa sig upp, borsta bort dammet och köra på som vanligt. Jag vet också att man väldigt lätt faller ner igen, ganska snabbt faktiskt. Jag lärde mig smida när jag accepterade mig själv, när jag insåg att jag det var här i livet jag var. Man kan inte skynda ett läkande, det går inte att förstå varför man ligger där om man inte ligger kvar ett tag och studerar fallet.

En tuff barndom, missbruk, sjukdom, dödsfall, sorg. Vad det nu än rör sig om, så kan man inte lösa alla problem utan att skapa nya. Man lär sig helt enkelt att acceptera det oacceptabla och finner ett sätt att förhålla sig till det. Sen finns det alltid en del inom sig som önskar att det gick att förändra det förflutna. Jag väljer att hylla mitt förflutna och tackar det för den person de format mig till, även fast man ibland känner sig som ett misshandlat måndagsexemplar somliga dagar. Vi är alla unika, men långt ifrån ensamma om att bära en tung ryggsäck.

Jag önskar att jag aldrig glömmer bort vart ifrån jag kommer och varför jag är som jag är. Att jag uppskattar det lilla i livet och aldrig,aldrig låter materiella ting ta över. Nu börjar ännu en ny fas i mitt liv, livet med hund och jag vet att det kommer föra mig närmre mig själv. Jag lovar att jag ska njuta utav valptiden men drömma om dagen vi är redo för att stå på ett fjäll och bli ett med naturen.

Bild tagen i Lofsdalen.