Ett avslut

Det här blir sista inlägget på den här bloggen. Jag tappade lusten helt när både Egon och Elsa dog, vi har haft en himla massa oflyt med våra djur ett längre tag nu. Men nu känns det som om det kommer vända, Loka är allergisk och har atros men det är saker man kan förhålla sig till samt anpassa sig efter. Så nu börjar jag om, på den här bloggen KLICKA HÄR 

(Ett tips till släktingar över 50 ;), på nya bloggen klickar ni på inlägget ni vill läsa på startsidan och trycker på knappen hem för att komma tillbaka till startsidan <3 )

Söndag

Idag är sista dagen på Lokas medicin, så nu hoppas jag så innerligt att nosen inte blir sämre inom de närmsta dygnen - för då är det rätt säkert att Loka är allergisk. Blir hon sämre utan antiobiotika, well då har vi en nöt att knäcka och den nöten knäcks med en CT och i ärlighetens namn skrämmer det skiten ur mig. Så är nosen fortfarande bra i slutet av nästa vecka känns det som om man kan andas ut och vänta på att kortisonet ska försvinna ur kroppen, hon ska vara kortison fri i 2 månader innan allergitestet görs. Blir hon mycket sämre när kortisonet försvinner, så fortsätter vi med kortison sommaren ut och tar provet i höst istället. Och själva provet tar runt 3 veckor att analysera så vi vet väl lagomt till jul vad hon är allergisk emot haha.

Idag och imorgon är mina sista arbetsdagar, sedan är jag ledig ifrån jobbet i en månad. Så planen är att åka upp till Dalarna i slutet av juli samtidigt som Fredrik åker till Las vegas i 14 dagar med jobbet till nördarnas paradis, black hat och defcon. Men jag är bara ledig ifrån jobbet och har plugg(sista sommaren någonsin med plugg,yeaay!), så vi får se hur länge vi blir där uppe och när vi åker dit. Sen hänger det mycket på om Loka håller sig frisk nu. Vi ska även försöka träffa Lokas syster Luna och hennes matte :)

Loka

Med order ifrån min älskade svärmor så skriver jag ett blogginlägg♥ Vi befinner oss återigen i en karusell av veterinärsbesök. Lokas nos är krånlig igen, nu togs en odling som visade på resistenta bakterier i nosen, bakterierna överlevde alltså förra antibiotikakuren, så nu blir det en ny som förhoppningsvis tar död på de små asen. Samtidigt som en odling togs så fick Loka en spruta med kortison vars effekt varar i 3 veckor, ifall det rör sig om allergi. 

Igår när vi fick provsvaren pratade jag lite med veterinären. eftersom Loka var helt bra den dagen så går det att misstänka allergi, eftersom det regnade. Men de vill fortfarande göra en CT för att veta varför hon får bakterier, om de är allergi som sänker immunförsvaret och gör henne mer utsatt eller om det faktiskt finns något avvikande i noshålan. Så med andra ord, vi är inte ett dugg klokare. Så nu blir det ett blodprov som skickas på analys för att ta reda på eventuell allergi, det tar 3 veckor innan svaret kommer. Och antaligen en CT röntgen där emellan. Men Loka mår helt okej trots allt, lite tröttare än vanligt men det hänger nog lika mycket på värmen. 

Såhär blir nosen, detta är väldigt lite. Hon är inte lika sårig den här gången.
Förra gången var hela nosvingen som det värsta där.

Torsdag

Skulle vilja säga att jag bemästrat kunskapen att leva i nuet och därför inte tar några bilder. Men skulle snarare säga att jag är för klantig och avverkar mobiler som få samt inte ens sugen på att laga systemkameran just för att jag är så drygt klantig - sen är jag lat också och känner att beställa ny kamera lockar mer än att leta reda på någon som kan laga den nuvarande men då är för snål eftersom jag vet att den kameran inom snar framtid kommer gå samma öde som alla andra tekniska saker jag äger. I-landsproblem delux och ganska skönt att få ha sånna, så jag är en tacksam idiot som slutat slänga pengar i sjön tills jag lärt mig att vårda saker längre en 3 månader.

Så, när det dyker upp nya bilder här är de antingen tagna med min gamla iphone 4s eller så har jag tvingat något i min omgivning att ta kort.

---------------------------------------------------------------

Nu var det avhandlat och största anledningen till att jag inte bloggar helt enkelt haha :)) Härom kvällen var vi i Ursvik med våra favoriter ♥ Det var så vackert, öppna ängar med smörblommor och solen sjönk sakta under tiden vi var där. Så ljuvligt för både kropp men framför allt själen.Det är himla skönt att Loka är back in business igen, förutom att ena ögat rinner men det ska opereras den 25/6 sen blir det tratt i 10 dygn...Haha åh, vet inte vilka det är mest synd om, oss,Loka eller våra grannar? Sist hon hade tratt fick vi hämta hem henne tidigare ifrån djursjukhuset eftersom hon såg till att livet för de som jobbade där blev lika jävligt som hon upplevde att livet i tratten var. Väl hemma stod hon bara med huvudet tryckt mot väggen och vägrade göra något förutom att gny. Men då kunde vi byta ut tratten mot en kroppsstrumpa, vilket är omöjligt den här gången. Hon tolererar mycket men hennes gräns går vid tratten, men att ha ögonfransar åt fel håll går ju inte. Inte lätt att heta Loka och samtidigt dragit århundrades nitlott i det genetiska lotteriet.

Just nu ligger nitlotten och snarkar vid mina fötter, vi har hängt på en uteservering idag tillsamms med en vän till mig. Mycket bra miljöträning som inte blivit av på väldigt länge, tog ett litet tag innan hon kopplade av. Jobbigast för henne var att inte hälsa på servitrisen men annars höll min människo-tokiga hund sig i skinnet.

Ponyo, den fluffiga söta sälen♥

Bilderna gör inte kvällen rättvisa.

Loka

Vi hade en tid inbokad för röntgen i torsdags men vi åkte därifrån efter 30 minuter. Innan de skulle söva Loka så ville vi träffa veterinären, då vi kände oss lite utlämnade. Att få ordet tumör slängt i ansiktet och sedan vid ett telefonsamtal en vecka senare höra "Ni känner er hund bäst, men agrias veterinärer har godkänt ingreppet och hittar man något så finns det goda chanser att man hittar det tidigt" så vågar man väl inte chansa? Loka var bättre men inte bra, hur ska vi utan medicinsk kunskap kunna avgöra om hon har ett tumör i noshålan, när hon fortfarande mår dåligt. Så vi bokade in en tid helt enkelt, kvällen innan kände både jag och Fredrik att Loka var bättre men inte frisk. Så vi åkte dit på torsdags morgonen och ville prata med veterinären innan Loka sövdes, vilket inte var rutinen.

När veterinären kom in, så berättade vi allt. Han läste journalen samtidigt som han skakade på huvudet och frågade varför inga odlingar tagits? Och, ja det kan man undra - alla jag pratat med om detta har frågat mig vad odlingarna visade, alla förutom de 3 tidigare veterinärerna vi träffat. Han kollade på alla andra prover som tagits, där inget pekade mot ett tumör. Så veterinären vi först träffade på väsby efter att duvbo remiterat oss dit - hoppade över några steg och missade avgörande prover som faktiskt kunde visat om de fanns något som tydde på cancer utan hoppade direkt till röntgen.

Vi åkte hem med förlängd antibiotikakur, Loka blev fri ifrån sin vila och skulle leva ett normalt liv. Nu är kuren slut om 6 dagar, återkommer problemet så ska vi tillbaka och ta en odling och leta efter orsaken utan att nödvändigtvis skrika ut tumörer och dödsbud direkt. För det kräver inte mer än en snabb googling så lär man sig att prognosen för tumörer i nosen inte direkt ger något sagoliknande slut.

Vi har varit till helvetet och vänt dessa dagar, jag är oerhört glad över att Loka mår bra, blir bättre för varje dag men otroligt matt på hur allt gått till. Om hon inte blir frisk tror jag faktiskt att jag kommer samla ihop alla journaler och vända mig till - vet inte vart men långt ifrån allt det här. Antar att det är mänskliga faktorn som ställt till det här, att vi inte gjort allt på samma ställe och därmed föll saker mellan stolarna. Men hennes journal har varit med henne hela tiden, ifrån första besöket till förhoppningsvis det sista.

Så nu har Loka fått träffat sina kompisar igen, gått långpromenader och äntligen fått busa av sig med oss tillsammans med favorit leksakerna.

Idag eller imorgon så kommer Väsby djursjukhus höra av sig till oss - de inväntar svar ifrån agria. Jag har ingen aning om Loka är bättre eller inte, nosen rinner inte alls lika mycket längre men energin är fortfarande lika med noll, hon beter sig underligt. Blir rädd för saker både ute och inne, igår var hon livrädd för sängen. Det går med lite övertalan att få henne att inse att det inte är farligt men själv undrar jag var ifrån det här kommer? Som spökåldern delux.

En evighets väntan där vi ena stunden tror att hon är bra, för att i andra stunden bli motbevisad. Det vi är helt säkra på är att Loka är långt ifrån sig själv och varför vet vi inte. Oavsett så är jag/vi tacksamma för att alla är så stöttande ♥

Jahapp, vad skriver man för rubrik för sånt här?

8 dagar sedan var vi hos veterinären första gången, nu har vi varit hos veterinären 3 gånger. Andra gången så sövdes Loka, jag fick vara med under ingreppet och såg allt de gjorde och såg allt de inte hittade i den där himla näsan. Allt som kom ut ur näsan var blod, eftersom alla slemhinnor var blodsprängda i näsa och svalg. Proverna som togs visade ingenting, vissa var lite förhöjda men inte nog mycket för att de skulle kunna berätta vad som var fel, inget ens en infektion fanns i kroppen. Vi gick därifrån med förhoppningen om att ingreppet lyckats få bort något som gått missat, för fanns det något där som vi missade att se så skulle de vara ute nu. Nu skulle Loka må bättre redan dagen efter om detta lyckades..

Men, nej näsan var snäppet värre, full med brun aktigt äckel och nu var även ögat på samma sida riktigt kladdigt. Vi fick boka tid på ett djursjukhus och valde återigen Väsby djursjukhus som vi gjort tidigare när kliniken gjort det de kan. Vi fick en tid igår, onsdag kl 14 där en jätte trevlig veterinär kollade på Loka, som även hon konstaterade att det tidigare ingreppet uteslutit att hon skulle ha haft något främmande föremål i näsan. Hon tog nya prover på Loka för att kolla av alla tänkbara värden och det man kunde se var att hon var uttorkad och även nu hade en infektion i kroppen som hon trodde kom ifrån ingreppet i onsdags och inte var relaterad till själva sjukdomsbilden.

Jaha vad är det för något då? Veterinärens teori är att de växer något i hennes näshåla, exempelvis ett tumör. Så nu måste infektionen bort genom en tiodagarskur med antibiotika, samtidigt som hon får smärtstillande då hon har ont. När infektionen är borta blir det att söva henne, göra röntgen med kontrastvätska och ta eventuell biopsi på det de tror att de ska hitta i näsan.

Det finns en liten chans i helvetet att ingreppet lyckades i måndags och att hon inte blev bättre pga av infektion. Men eftersom symptomen är lika nu som innan ingreppet och sjukdomsbilden är oförändrad så är det lite som talar för det, men man kan ju alltid hoppas ♥

Nu väntar tio långa dagar och samtal med agria för att se om de godkänner röntgen men om de inte skulle göra det så kommer vi genomföra det oavsett. Men finns ingen anledning att de inte skulle godkänna.

Känns otroligt jobbigt nu men ska försöka leva i nuet och ta det allt efter de kommer men lättare sagt än gjort när de kommer till ens lilla hjärta. Hon mår iallafall bättre nu när hon äter smärtstillande.Älskade älskade hund ♥

Såhär vill vi ha dig, frisk,glad och våran Toka ♥

Loka

Är väldigt dålig på att skriva här, vore roligt om jag kunde väcka den delen till liv igen. Gillar att kunna gå tillbaka och se vad som hänt och vad som händer. Hur som haver så är Ponyo tillbaka i våra liv igen. Paulina ska göra allt för att få det att fungera och jag håller alla tummar och tår för att det ska gå men hans bästa ligger hela tiden i första hand för henne så fungerar det inte så är det absolut inget fel med det heller. Viktigast nu är att han får leva livet som vanligt och märker faktiskt ingen skillnad på honom vilket tyder på att han hela tiden varit i bra händer :)

Det var ett kärt återseende för alla, Loka är en mycket nöjd tjej kan jag lova. Känns som om vi hittat rätt i våran vardag igen. Av flera anledningar så vändes min vardag uppochner och är det något djur är duktiga på så är det att känna av hur vi människor mår. Och nu när jag mår mycket bättre så är det klart att Loka mår bättre. Men sen skadar det inte att vi hittat en träningskompis som tränar ihop med nästan varje torsdag. Ingen agility eller så, utan bara tränar på att bli världsmästare på våran vardag. Svåraste utmaningen för Loka hitills är att vara passiv på en plats som innebär lek medans kompisen är aktiv - då är livet bra orättvist om en viss dam får säga sitt.

Men nu är Loka satt på vila. Vi var hos veterinären i onsdags med henne då hon har problem med ena näsborren. Nyser, frustar,kliar med tassen och är allmänt loj. Eftersom det är långhelg så var veterinären så himla snäll och gav oss hans privata nummer ifall det skulle bli värre under helgen så kunde han rycka in. Det som gjordes i onsdags var att skölja genom näshålan med koksaltlösning och sedan undersökte han det man kunde se utan att söva ner Loka. Eftersom de andra slemhinnorna inte är besvärade så hoppades han på att det skulle räcka och sedan ha lite is i magen över helgen. Förmodligen har hon fått in något, men hon kan även vara förkyld eller ha noskvalster. Så is i magen och så sköljer vi hennes näsa 2 gånger själva hemma och behandlar henne mot noskvalster. Blir hon inte bättre eller sämre under helgen får hon sövas ner och hela näshålan får undersökas. Men man söver ju gärna inte en hund i onödan - så håll en tumme eller två för att turen ska vara på Lokas sida och att det här löser sig.

Kan säga att skölja ur näsan med koksaltlösning inte är något Loka uppskattar men åtminstone finner sig i, snälla underbara hund.

Du slutar aldrig förvåna mig - mitt underbara måndags exemplar till hund♥

Ponyo♥

Imorgon - åh imorgon ska vi träffa Ponyo. Och Paulina för den delen också men hon har inte varit borta sedan januari. Älskade skrutten bodde på prov hos ett par i Norrtälje i en månad men de tackade nej :( Så han kom hem i veckan och på lördag ska jag pussa sönder hans underbara nylle. Mitt hjärta gör glädje volter bara jag skriver det här, så imorgon kommer bli en väldigt känslosam dag - ögonen tåras redan nu. Jupp, jag älskar den hunden så otroligt mycket fast han inte är min och hade jag inte bott här i sthlm och varit beroende av dagis när heltidstudierna eller heltidsjobb drar igång så hade jag gjort allt i min makt för att övertala sambon att han skulle bo med oss. Men nog om det, imorgon kommer bli en dag av glädje och sprudlande känslor överallt - inte minst för min lilla Loka♥

Söndag

Tänkte att jag skulle skriva några rader om dagen, men inser att jag raderar allt jag skriver eftersom allt jag kan förmedla är bitterhet över obetydliga saker. Därför struntar jag i att skriva något om den här dagen.

Kan säga att boken jag nämnde tidigare absolut inte var något för oss - något för våran fina pärla. Vi börjar om med kompostgaller och bär inte det frukt så tar vi privatlektioner så vi lär oss vad vi gör för fel och vad för fel signaler vi ger Loka. Det är så himla lätt att läsa om teorier men missa något så basalt som ett omedvetet beteende hos en själv som man är hemmablind inför. Läser just nu om"kontaktkontraktet" och det skadar verkligen inte att upprepa redan inlärd kunskap. Så himla träffande citat ur boken för mig "Tyvärr upphör vi ofta att bejaka den naturliga,spontana följsamheten när hunden blir äldre. Istället använder vi oss av ord och signaler, eftersom vi tycker att hunden är stor nog för att förstå svenska" (Kontaktkontraktet,Eva Bodfält) garvade högt när jag läste det. Mindre snack och mer verkstad för mig - lättare sagt än gjort.

Ensamhetsträning.

Idag ska vi träffa en tjej som förhoppningsvis ska bli Lokas hundvakt. Eftersom vi har behov av att lämna bort Loka ett par gånger i månaden och inte mera så ska vi testa att ha en hundvakt utöver vänner som gärna ställer upp. Hade Loka klarat av att vara själv ett par timmar skulle behovet vara nästan obefintligt - eftersom Loka hänger med på det en hund kan.

Och med det sagt menar jag inte att Loka aldrig kommer kunna vara själv, för vi jobbar på det hela tiden. Jag vill inte säga att vi testat allt - för jag vill ge saker tid att fungera och inte stressa fram något. Men nu känns det som om vi tagit oss dit vi är idag och inte riktigt kan ta oss vidare. Det fungerar utmärkt att lämna henne en kortare stund (gå ner till tvättstugan, öppna porten till en besökare eller gå ner en snabbis till grannen) om hon hunnit varit hemma en stund och varvat ner. Skulle aldrig gå att komma hem ifrån en promenad och sedan ett par minuter senare lämna henne. Men även det är ett mål att klara av men ett väldigt avlägset mål.

Det jag tror krävs för att Loka ska klara av det här är att jag lär henne omvandla hennes stress till något annat. För hon går lätt upp i stress i laddade situationer, där och då är hon omöjlig att nå. Det enda jag kan göra är att gå ifrån situationen utan att göra en för stor sak av det. Vad som är laddat är väldigt varierat, men möten med människor hennes hjärta klappar lite extra hårt för. När bilen stannar vid en välbekant plats. Helt enkelt stunder där glädje blir till stress och där jag brister i min förmåga att avleda henne och ge henne trygghet. Och jag tror att om jag lär mig att hantera dessa situationer så kommer hon bli tryggare i sig själv och därmed tror jag vi kommer lyckas ta oss längre fram i ensamhetsträningen.

Och om så inte är fallet - så har jag iallafall minskat hennes stress och det kommer gynna henne och oss tio gånger om. Hur tänkte jag klara av detta då? Först av allt kommer jag försöka själv med hjälp av en bok, en träningsvän att bolla tankar med och så får vi se hur det går. Jag har beställt boken "Släpp kontrollen lös: trygghet och självkontroll för din hund" och kommer pararell läsa den med Lakkris matte. En kvinna som haft hund nästan längre än vad jag levt på denna jord som nu har en hund, sin första hund med grov seperationsångest. En promblematik mil ifrån Lokas, men det finns absolut likheter och jag hoppas att vi kan hjälpa varandra. Hon träffar dock en hundinstruktör, som använder sig av boken tillsammans med henne. Så den är lite överkurs för mig men alltid roligt att testa något nytt.

Sen kan man undra varför jag tror detta kommer hjälpa. Men Loka är duktig på att skälla när det blir för mycket. Och det i sig är ju självförstärkande, så när turen till grannen börjar bli en utmaning för Loka så skäller hon och det är den vanan i andra situationer jag vill förändra. Nu låter det som Loka är en skällande galning som aldrig kan bete sig - vilket inte är fallet. Och för att vara tydlig, jag vill inte kunna lämna Loka hemma för att hon är tyst utan jag vill att hon ska vara helt stressfri. Bara för att en hund är tyst betyder det självfallet inte att den inte upplever stress.

Idag kommer boken att dimpa ner i min brevlåda och jag kommer börja skriva inlägg om hur det går, vad vi gör och vad jag lär mig. Om vilka framsteg vi gör och vilka bakslag vi får och hur jag ska tackla dem. Sen blir det att ställa fram kompostgallret igen och inse att hon kommer behöva sitt space för att klara av detta - hela lägenheten blir för stor. Det är vad jag på rakarm kan säga att jag gjort fel och förmodligen en bidragande orsak till att vi inte tagit oss vidare. När vi tränade själva så har vi tränat in sovrummet som hennes lugna vrå men sen när vi hade Ponyo så lät vi dem ha hela lägenheten och det gick hur bra som helst eftersom hon hade honom. Sedan när han försvann fortsatte jag som vi gjorde med honom.

Vi saknar Ponyo så otroligt mycket, han var Lokas trygghet och han var hennes. På något vis föll det sig att det den ena hade svårt för hade den andre lätt för. Älskade Ponyo som nu bor på prov i Norrtälje och vad jag önskar honom all lycka ♥

Loka och Lakkri

Måndag

Loka verkar må mycket bättre nu och framför allt så klarar hon av så otroligt mycket mer än vad hon förväntas göra. Sen har vi valt i samråd med specialisten på väsby djursjukhus att testa Lokas gränser och vi har inte gjort något som hon inte klarar av ännu. Och i torsdags gick vi 17 km i tuff terräng, ruggit tuff med väldigt väldigt få sträckor med planmark, det var mer branter än något annat. Dock fick hon vara lös hela tiden och fick välja sin egna väg, men tror de var knöligare i skogen än på stigen. Min dröm är ju att fjällvandra med Loka, givetvis får vi ta dagsturer som nybörjare men om man jämför torsdagens vandring så var den inte i närheten av den lilla erfarenhet jag har ifrån idre fjäll.

Med mig är det värre - såklart. Under torsdagens äventyr fick jag ett skapligt skavsår, men tänkte inte mer på det än att jag tvättade rent foten när jag kom hem. För att göra en lång historia kort så hängde jag på låset till närakuten i söndags efter en helvetes natt med en fot som var galet svullen,röd och varm. Jag har fått en "liten" infektion i skavsåret som var mer grönt än något annat. Hua, så nu äter jag antibiotika och bara vill att skiten ska vända snart. Svullnaden har tagit över hela foten och traskat upp en liten bit på benet, så nu måste det vända annars måste jag till sjukhus igen. Men idag kunde jag klämma ner foten i en sko, den lyckan (och smärtan).

Nåväl, Loka är nog mer redo för fjällvandring än orutinerade och klantiga matte haha :-) Idag vågar jag drömma om att få uppleva ett långt och rikligt liv tillsammans med min envisa toka♥ Envisa Loka som verkligen har en kopia av sig själv så väl till utseende och beteende i Sundsvall i syrran Luna. De andra syskonen är inte alls lika lika. Nästan som om man tror att de är tvillingar, men det hade nog uppfödaren sagt och de är ju inte direkt något vanligt. Men alltid lika roligt att prata med Lunas matte som likt mig är lika förälskad i sin ögonstens beteende. Det är roligt att två hundar så många mil ifrån varandra i helt olika miljöer har samma rutiner, aktivitets behov och framför allt är så förbaskat nöjda med livet bara de får ligga och glo på allt som sker.

Svårt att få med hur brant det var - men hon klarade det utan hälta!

#Nöjdtjej

Torsdag

När Elsa försvann så påverkades Loka otroligt mycket, hon är fortfarande låg. Pratade med veterinären om det kan vara smärta ifrån atrosen eller om det faktiskt är så att för mycket har hänt de senaste 4 månaderna. Hon har slutat dagis, förlorat sin bästa hundkompis som var som en extra familjemedlem och sen att båda katterna dog. Så veterinären trodde det kunde vara det helt enkelt och att vi skulle ge det lite mera tid innan vi sätter in medicin som lösning. 

Och idag har vi haft en bra dag, hon har ätit som hon ska och varit glad. Inte omöjlig att få utanför dörren och faktiskt gått promenader, vilket hon vägrat senaste dagarna. Men vi har träffat en hundkompis idag så tror det hjälpte till en heldel och sedan toppade vi det med att traska till gameshop för att hämta ut ett paket och där säljer de även lite hundleksaker så hon fick välja ut en valfri leksak som hon sedan bar hem så stolt :)

Så några dagar till som den här så tror jag vi är på rätt bana igen. Snart är det helg vilket i Lokas värld innebär massa matte&husse tid i skogen. Framför allt innebär det att hon kan jaga upp mig ur sängen och sno min plats för att ligga och mysa med husse på morgonen ♥ 

♥ Vila i frid ♥

Tisdagen 24/2 blev våran fina Elsa en ängel. Hon har kämpat tappert mot alla inflammationer men trots max dos av kortison hade hon smärtsamma inflammationer gång på gång i urinblåsan. När kortisonet inte ens längre dämpade inflammationerna så tog vi det tuffaste beskedet vi någonsin tagit - att låta henne få somna in och lämna all smärta bakom sig. De dåliga dagarna vart fler än de bra. Hon somnade in väldigt fort och att få dela hennes sista andetag var både smärtsamt och lättande. Jag hoppas innerligt att hon är återförenad med Egon.

På 4 månader förlorade vi båda våra små hjärtan och sorgen är otroligt stor. Lägenheten känns inte som ett hem längre och ett liv utan katter är otroligt tomt. Men jag känner mig otroligt tacksam för att jag fick uppleva deras gränslösa kärlek och deras unika personligheter. Jag trodde aldrig jag skulle sakna att bli väckt av Elsas naggande i ögonfransarna, att sova en hel natt på sängkanten för att en katt ligger på tvären. Aldrig trodde jag att jag skulle sova så dåligt utan att ha någon att bråka med på nätterna. Dom fattas mig på alla sätt och vis.

Elsa var alltid skeptisk mot de mesta och de flesta, det fanns bara en hon aldrig tvivlade på och det var Egon. Från stunden hon såg honom så var hon hans.När han försvann så fick vi äran att vara Elsas klippa och vilken kärlek hon gav. Hon avskydde Loka i ett år, trots att Loka bara nosade på henne. Hon föll handlöst för lilla Meja - bara jag spelade ett klipp på mobilen med hennes röst kom Elsa tassandes medan andra barns röster fick hennes flykt instinkt att slå in. Elsa är det enda djuret jag lärt känna som varit så lyhörd för mina känslor, oavsett hinder i hennes värld så tog hon sig fram till mig när tårarna började brinna innan för ögonlocken och hon fanns hos mig innan första tårdroppen lämnat ögat och när den föll slickade hon ömt upp den. Hon älskade att bli pussad på nosen och hon gav sig aldrig förens hon fått sin puss och oftas räckte det inte med en för att göra henne nöjd. Det bästa hon visste i livet var kokt fisk och det var det enda hon åt förutom sina torrisar.

Hon hade många hjärnspöken och hyss för sig - men att förvänta sig något annat när hon hade mamma Egon som läromästare i livet. Hennes liv började turbulent då hon blev övergiven med sina syskon i en ihop tejpad kartong i skogen, när vi fann henne var hon minst och undernärd men hon återhämtade sig fort och blev snabbt en självklar del av våran familj. Och jag vill säga att hennes liv varit bra och att det avslutades fridfullt och med den värdighet hon alltid borde haft.

Vila i frid "Pellan" ♥ Du kommer alltid finnas med oss

.

Vinterdagar

Senaste dagarna har varit helt underbara, mycket snö och många timmar spenderade ihop med vänner. Just nu har noll av mina vänner hund men jag glömmer bort att det inte innebär att de avskyr att gå i skogen för det, så det är vad jag ska bli bättre på, blanda de bästa av två världar och slippa välja. Sen har vi träffat en bekant och hennes otroligt vackra islänska fårhund, en hane i ungefär samma ålder som Loka. En otroligt mjuk och snäll liten herre som Loka verkligen gillade. Vi gick en promenad och sedan lät vi dom busa lösa på ängarna en stund och det klarade Loka av. Hon är fortfarande medicin fri men viktigast av allt, smärtfri♥ Och jag skulle vilja säga att vi gör allt vi brukar fast i lite kortare intervaller. Men vi har tagit några längre lösa skogspromenader och även det utan problem - så skönt!

Saknar systemkameran otroligt mycket nu när naturen är som vackrast.

Ponyo

Här i veckan åker Ponyo tillbaka till sin uppfödare där hon ska lära känna honom och hon kommer upptäcka att han är en fantastisk kille med ett stort hjärta som älskar att få hänga med på äventyr. Hon kommer också upptäcka att han har ett stort behov av att få arbeta med såväl kropp och knopp men att dessa två saker inte alltid samarbetar ;) Hon kommer få lära känna en fantastisk hund som förgyllt mitt liv sedan jag träffade honom för första gången för 2,5 år sedan. Och när hon insett vilken toppen hund han är så ska hon hjälpa honom att komma till ett hem där han kan få leva ett underbart hund liv. 

Min fina vän har tagit ett väldigt osjälviskt beslut och går genom en otroligt tuff tid just nu och jag sörjer med henne samt stöttar henne till 100% Jag kommer sakna honom otroligt mycket och önskar att vi hade haft möjligheten att låta honom bo hos oss. Men jag vet att hans uppfödare kommer hitta ett hem åt honom som kommer kännas rätt för både honom och min vän. 

Förhoppningsvis möts vi igen en dag och om vi inte gör det så önskar jag honom all lycka i livet.

Loka undrar om någon har en bästa vän över? Någon som gärna busar och brottas, delar ben och matskål. En genom snäll en.

Isgata

Först kom det underbar snö och sedan blev det en isgata som verkar vara här för att stanna. Men vi hann verkligen njuta av snön iallafall även fast den gärna hade fått varit kvar ett tag till. Idag skulle vi haft en samojedträff med 4 samojeder ute i väsby men vi ställde in, vi människor kan ju sätta på oss broddar men värre är det för de fyrbenta så det får bli en annan dag helt enkelt :)

Lite mobilbilder ifrån senaste tiden.

Elsa

Idag började dagen med ett veterinärbesök, vi hänger hos veterinären flera gånger per månad. Vi går till duvbos veterinärsklinik och de är helt fantastiska. Den här gången var det Elsas tur, hon har blivit otroligt mycket bättre sedan hon började äta kortison men inte helt bra. Idag låg avlivning på bordet, vi gick genom journalerna och kollade vad vi har gjort och inte gjort. Gick igenom alla provresultat där man kan se att mängden blod i urinet minskar varje gång, kanske inte så mycket man önskar. Ph värdet ligger mer neutralt med den minskade mängden blod och därför trivs inte bakterierna lika bra. Hon kliar inte sönder sitt öra i frustration längre och magen är inte renslickad ifrån hår (djur slickar gärna där smärtan sitter) - så kort och gott så går det åt rätt håll men inte tillräckligt fort. Hon har lite ont men inte mycket med andra ord hon lider inte längre. Men frågan är hur lång tid tar det innan vi är tillbaka på ruta ett igen. För det är ungefär hit vi kommer och sedan faller vi igen men vi når aldrig botten och utan faller inte lika djupt vid återfall.

Vi kunde inte avliva henne idag men kommer göra det om/när inflammationen blir stor igen. Så det vi gör nu är att letar. Veterinären skulle kontakta andra kollegor på djursjukhus eftersom detta är ett vanligt problem för katter, blåskatarr som inte försvinner och mellan varven utvecklas till en infektion där antibiotika behövs sättas in - så det kan finnas en chans att Elsa kan få testa ett icke godkänt preparat i forskningssyfte. 

Elsa har vuxit otroligt mycket som individ. Hon har gått ifrån att vara harig och livrädd till modig. Idag tar man fram transporten och lyfter in henne för bara ett år sedan var det ett projekt som tog timmar och man var tvungen att säkra transportburen med lås,tejp - vad som helst som höll henne kvar. Idag följer hon med oss på semester och dominerar stället vi kommer till. Idag kommer hon fram till våra gäster - förut visste inte ens folk att hon fanns. Idag går hon fram till för henne okända hundar - förut fick hon panik bara av att se dem. Så vi vill ge henne tid för vi tycker att det verkar vara vad hon behöver - speciellt efter att ha förlorat sin Egon.

Inte avlivar man en hund för ett beteende kopplat till något kroppsligt om man ser förbättringar - så varför skulle man göra det med en katt?. För oss är inte Elsa bara ett djur - inte heller bara en katt. Här hemma har vi alla en viktig del i våran lilla familj och vi saknar redan en familjemedlem varje dag. Så länge det finns hopp kommer vi kämpa för våra djur. Jag hoppas att Elsa kan få leva tills hon dör av ålderdom men tänker ge henne ett värdigt slut om det så är att vi når vägens ände om 2 veckor eller om 2 år för det är hon värd.

Grumpy cat ♥

Loka

Igår hade vi Ponyo hos oss och det första han gjorde var att springa in till Elsa för att ge henne en puss. Fina damen rynkade på näsan men somnade om lika fort. Hon är alldeles för fin i kanten för att beblanda sig med lortiga hundar men tror honkatter överlag är lite mer fina i kanten. Medan Elsa låg och sov i sin fåtölj så hade jag två hundar att ta hand om. Lite nervöst var det allt, inte för att jag hade två hundar utan för att Loka då var inne på sin tredje medicin fria dag. Med andra ord så analyserade jag hennes gångstil hela tiden. 

Vi tog en ganska lugn dag igår med en 2 timmars promenad och sedan bara småturer runt kvarteret. Hundarna busade lite inne och lite ute i snön, men just den typen av aktivitet måste trappas upp försiktigt. Och med atros så blir det värre efter längre vila så det var inte förens imorse jag visste om hon klarat av gårdagen eller inte. Till min stora lycka kom den stela men glada Loka svansandes med sin panda i munnen utan att halta imorse. Otroligt skönt, då kan vi hålla oss på den här nivån ett tag och sedan sakta utöka den "fria" rörelsen - koppelpromenader ska hon i dagsläget klara av så länge de är på ett snällt underlag, dvs gångvägar och elljusspår.

Dalarna

Vi var uppe hos familjerna i några dagar kring nyår, vilket verkligen behövdes. Några dagar innan vi åkte upp kom min bror och hans växande familj på besök över dagen. Det är så underbart att få träffa Meja som blivit sin egna lilla person nu. En underbar sådan, trotsig som en 3 åring bör vara och helt underbar. Vet att pappa hade älskat det lilla livet oändligt, så jag får älska henne lite extra så hon får känna hans kärlek. Och på torsdag föds en till liten tjej ♥ En envis sådan som bara vägrar vända sig i magen, lika envis som sin underbara mamma. Ska bli spännande att få lära känna ett till liv. Min familj är verkligen något jag varje dag känner mig tacksam för. Att det här nya livet kommer till oss i en svår tid nu när mammas cancer är tillbaka gör att jag tror att mamma kommer finna ännu mer styrka att kämpa. På samma sätt som Mejas existens hjälpte oss alla att läka efter att pappa dog.

Och mitt i alla känslor som senaste åren bjudit på så står min bror stadigare än någonsin. Han har blivit en otroligt närvarande pappa och jag kunde inte vara gladare för hans skull. Han har alltid varit min stora klippa i livet och jag är så stolt över honom. Han har tagit med sig det bra våran pappa hade och lämnat de dåliga bakom sig. Och blivit den pappan varenda unge förtjänar, en i världsklass.

// Stolt lillasyster

Rut

Idag har världens bästa människa namnsdag nämligen Rutan ♥ När vi skaffade oss våra två första katter var valet av namn hur lätt som helst till en av katterna nämligen Rut. Varför? Jo för att min älskade mamma har alltid hatat sitt mellannamn och sånna är vi i våran familj, lite fulla i fan. Andra katten ville vi också skulle ha ett kort namn, så det blev Rut och Gun. De var väldigt speciella katter, hängde med överallt och hoppade glatt in i transporten. En dag på stranden, ja då hängde de med helt enkelt. Jag satte fast transportburen på pakethållaren och cyklade iväg. Väl på stranden gick de runt lösa (ha ej stockholms mått på en strand, utan tänk en öde strand med bara vänner närvarande) och njöt av all uppmärksamhet. Tog ofta med mig såpbubblor som de fick jaga och sen när det var dags att åka hem hoppade glatt in i buren igen.

Sen när min mamma flyttade ihop med sin man så fick de bli utekatter men tyvärr försvann Rut ganska direkt efter att de fick vara ute (givetvis var de innekatter i början) och så jag sörjde min tjej. Gun försvann hon med, men flera år efter att Rut försvann. Jag hoppas att de lever ihop uppe i katthimlen som det underbara radar par de en gång var. Konstigt nog spanar man alltid och hoppas att man ska få se en orange katt komma skuttandes.

Men hursomhelst, grattis på namnsdagen vart du än är och grattis mamma ;D

Rut ♥

Söndag

I februari blir Loka hela 3 år (!) vad hände med tiden? När kom trotsen? När försvann den? Hur blev hon så vuxen? Hur blev jag så säker i min roll som hundägare? En sak är säker, Loka är det bästa som hänt mig. Jag har haft katter sedan jag var 15 år dvs i 10 år och herregud vad jag älskar och har älskat de underbara liven som jag fått äran att dela mitt liv med men däremot måste jag säga att kärleken till en hund ser annorlunda ut med det är bandet mellan mig och mina katter absolut inte mindre värd. Men för mig är det annorlunda och det är ju två olika arter så klart att kärleken ser annorlunda ut.

Loka har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och även hjälp mig hitta mig själv. Jag var vilse utan att jag visste om det. Loka visade vägen hem, hem till mig själv. Det är lite av ett deltids jobb att ha hund, vissa dagar ett heltids jobb. Och med alla jobb så kommer det dagar man är lyrisk över det och dagar då man bara vill spy på det. Men oavsett hur jag mår, hur vädret är eller vad som händer omkring mig så mår jag alltid bäst när jag är tillsammans med min lilla familj i skogen. Då försvinner allt som tyger mig, allt som stressar mig och jag får ny energi.

Det jag inte visste innan jag hade hund var hur bra man själv mår när man ser sin pälsunge lycklig. Att se Loka springa runt lös i skogen ger mig samma överväldigande känsla som när man är nykär och jag kan bara föreställa mig hur glad hon är. Loka är lite av ett måndags ex när det kommer till hennes kropp men är en på miljonen när det kommer till hennes psyke och det är jag tacksam för varje dag. Hon har givetvis sina brister, men de flesta går hand i hand med hennes kroppsliga besvär. När hon har ont vill hon inte bli lämnad för en sekund och när hon mår bättre går det mycket bättre. Utan speciellt mycket träning så bryr hon sig inte i vilt inte mer träning än att vi sett till att vara ett mycket roligare alternativ och så är det med allt när det kommer till Loka. Hon ser alltid oss som det bättre valet i livet och den känslan är för mig oslagbar. Hon är vår och vi är hennes ♥

Sen är det klart, livet blir vad man gör av det. Väljer man att fokusera på de dåliga beteenderna istället för de bra kommer de garanterat bli ännu större problem. Hundar är smarta men de gör inte skillnad på uppmärksamhet. Därmed tror jag valet av ras är otroligt viktigt, vill du vinna lydnadstävlingar så ska du nog inte välja en samojed men däremot kanske du får en samojed som gillar lydnad och ni kan gå hur långt som helst tillsammans. Jag tror man måste vara inställd på att man köper en hund och även de aktiviteter den är framavlad för men samtidigt vara medveten om att det är en individ man får och att den inte alltid gör det den är skapt för. Det ska vara kul att ha hund inte en ständig kamp. Vi har oturen att ha en draghund som aldrig kommer få dra men vi har turen att hon mår bra utan det. Vi pratar väldigt ofta om att skaffa en till hund här hemma men eftersom Loka har sin atros samt sina höfter så känner vi att det måste bli en annan ras och helt plötsligt blir det oerhört svårt att hitta något vi känner passar oss, för vi är otroligt kära i samojeden som ras men vi vill ha en ras som kan hålla samma nivå som Loka nu och vill absolut inte köpa en hund utan att ha för avsikt att låta den göra det den är till för.