Och med det sagt menar jag inte att Loka aldrig kommer kunna vara själv, för vi jobbar på det hela tiden. Jag vill inte säga att vi testat allt - för jag vill ge saker tid att fungera och inte stressa fram något. Men nu känns det som om vi tagit oss dit vi är idag och inte riktigt kan ta oss vidare. Det fungerar utmärkt att lämna henne en kortare stund (gå ner till tvättstugan, öppna porten till en besökare eller gå ner en snabbis till grannen) om hon hunnit varit hemma en stund och varvat ner. Skulle aldrig gå att komma hem ifrån en promenad och sedan ett par minuter senare lämna henne. Men även det är ett mål att klara av men ett väldigt avlägset mål.
Det jag tror krävs för att Loka ska klara av det här är att jag lär henne omvandla hennes stress till något annat. För hon går lätt upp i stress i laddade situationer, där och då är hon omöjlig att nå. Det enda jag kan göra är att gå ifrån situationen utan att göra en för stor sak av det. Vad som är laddat är väldigt varierat, men möten med människor hennes hjärta klappar lite extra hårt för. När bilen stannar vid en välbekant plats. Helt enkelt stunder där glädje blir till stress och där jag brister i min förmåga att avleda henne och ge henne trygghet. Och jag tror att om jag lär mig att hantera dessa situationer så kommer hon bli tryggare i sig själv och därmed tror jag vi kommer lyckas ta oss längre fram i ensamhetsträningen.
Och om så inte är fallet - så har jag iallafall minskat hennes stress och det kommer gynna henne och oss tio gånger om. Hur tänkte jag klara av detta då? Först av allt kommer jag försöka själv med hjälp av en bok, en träningsvän att bolla tankar med och så får vi se hur det går. Jag har beställt boken "Släpp kontrollen lös: trygghet och självkontroll för din hund" och kommer pararell läsa den med Lakkris matte. En kvinna som haft hund nästan längre än vad jag levt på denna jord som nu har en hund, sin första hund med grov seperationsångest. En promblematik mil ifrån Lokas, men det finns absolut likheter och jag hoppas att vi kan hjälpa varandra. Hon träffar dock en hundinstruktör, som använder sig av boken tillsammans med henne. Så den är lite överkurs för mig men alltid roligt att testa något nytt.
Sen kan man undra varför jag tror detta kommer hjälpa. Men Loka är duktig på att skälla när det blir för mycket. Och det i sig är ju självförstärkande, så när turen till grannen börjar bli en utmaning för Loka så skäller hon och det är den vanan i andra situationer jag vill förändra. Nu låter det som Loka är en skällande galning som aldrig kan bete sig - vilket inte är fallet. Och för att vara tydlig, jag vill inte kunna lämna Loka hemma för att hon är tyst utan jag vill att hon ska vara helt stressfri. Bara för att en hund är tyst betyder det självfallet inte att den inte upplever stress.
Idag kommer boken att dimpa ner i min brevlåda och jag kommer börja skriva inlägg om hur det går, vad vi gör och vad jag lär mig. Om vilka framsteg vi gör och vilka bakslag vi får och hur jag ska tackla dem. Sen blir det att ställa fram kompostgallret igen och inse att hon kommer behöva sitt space för att klara av detta - hela lägenheten blir för stor. Det är vad jag på rakarm kan säga att jag gjort fel och förmodligen en bidragande orsak till att vi inte tagit oss vidare. När vi tränade själva så har vi tränat in sovrummet som hennes lugna vrå men sen när vi hade Ponyo så lät vi dem ha hela lägenheten och det gick hur bra som helst eftersom hon hade honom. Sedan när han försvann fortsatte jag som vi gjorde med honom.
 |
| Vi saknar Ponyo så otroligt mycket, han var Lokas trygghet och han var hennes. På något vis föll det sig att det den ena hade svårt för hade den andre lätt för. Älskade Ponyo som nu bor på prov i Norrtälje och vad jag önskar honom all lycka ♥ |
 |
| Loka och Lakkri |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar