Elsa

Idag började dagen med ett veterinärbesök, vi hänger hos veterinären flera gånger per månad. Vi går till duvbos veterinärsklinik och de är helt fantastiska. Den här gången var det Elsas tur, hon har blivit otroligt mycket bättre sedan hon började äta kortison men inte helt bra. Idag låg avlivning på bordet, vi gick genom journalerna och kollade vad vi har gjort och inte gjort. Gick igenom alla provresultat där man kan se att mängden blod i urinet minskar varje gång, kanske inte så mycket man önskar. Ph värdet ligger mer neutralt med den minskade mängden blod och därför trivs inte bakterierna lika bra. Hon kliar inte sönder sitt öra i frustration längre och magen är inte renslickad ifrån hår (djur slickar gärna där smärtan sitter) - så kort och gott så går det åt rätt håll men inte tillräckligt fort. Hon har lite ont men inte mycket med andra ord hon lider inte längre. Men frågan är hur lång tid tar det innan vi är tillbaka på ruta ett igen. För det är ungefär hit vi kommer och sedan faller vi igen men vi når aldrig botten och utan faller inte lika djupt vid återfall.

Vi kunde inte avliva henne idag men kommer göra det om/när inflammationen blir stor igen. Så det vi gör nu är att letar. Veterinären skulle kontakta andra kollegor på djursjukhus eftersom detta är ett vanligt problem för katter, blåskatarr som inte försvinner och mellan varven utvecklas till en infektion där antibiotika behövs sättas in - så det kan finnas en chans att Elsa kan få testa ett icke godkänt preparat i forskningssyfte. 

Elsa har vuxit otroligt mycket som individ. Hon har gått ifrån att vara harig och livrädd till modig. Idag tar man fram transporten och lyfter in henne för bara ett år sedan var det ett projekt som tog timmar och man var tvungen att säkra transportburen med lås,tejp - vad som helst som höll henne kvar. Idag följer hon med oss på semester och dominerar stället vi kommer till. Idag kommer hon fram till våra gäster - förut visste inte ens folk att hon fanns. Idag går hon fram till för henne okända hundar - förut fick hon panik bara av att se dem. Så vi vill ge henne tid för vi tycker att det verkar vara vad hon behöver - speciellt efter att ha förlorat sin Egon.

Inte avlivar man en hund för ett beteende kopplat till något kroppsligt om man ser förbättringar - så varför skulle man göra det med en katt?. För oss är inte Elsa bara ett djur - inte heller bara en katt. Här hemma har vi alla en viktig del i våran lilla familj och vi saknar redan en familjemedlem varje dag. Så länge det finns hopp kommer vi kämpa för våra djur. Jag hoppas att Elsa kan få leva tills hon dör av ålderdom men tänker ge henne ett värdigt slut om det så är att vi når vägens ände om 2 veckor eller om 2 år för det är hon värd.

Grumpy cat ♥