Ponyo♥

Imorgon - åh imorgon ska vi träffa Ponyo. Och Paulina för den delen också men hon har inte varit borta sedan januari. Älskade skrutten bodde på prov hos ett par i Norrtälje i en månad men de tackade nej :( Så han kom hem i veckan och på lördag ska jag pussa sönder hans underbara nylle. Mitt hjärta gör glädje volter bara jag skriver det här, så imorgon kommer bli en väldigt känslosam dag - ögonen tåras redan nu. Jupp, jag älskar den hunden så otroligt mycket fast han inte är min och hade jag inte bott här i sthlm och varit beroende av dagis när heltidstudierna eller heltidsjobb drar igång så hade jag gjort allt i min makt för att övertala sambon att han skulle bo med oss. Men nog om det, imorgon kommer bli en dag av glädje och sprudlande känslor överallt - inte minst för min lilla Loka♥

Söndag

Tänkte att jag skulle skriva några rader om dagen, men inser att jag raderar allt jag skriver eftersom allt jag kan förmedla är bitterhet över obetydliga saker. Därför struntar jag i att skriva något om den här dagen.

Kan säga att boken jag nämnde tidigare absolut inte var något för oss - något för våran fina pärla. Vi börjar om med kompostgaller och bär inte det frukt så tar vi privatlektioner så vi lär oss vad vi gör för fel och vad för fel signaler vi ger Loka. Det är så himla lätt att läsa om teorier men missa något så basalt som ett omedvetet beteende hos en själv som man är hemmablind inför. Läser just nu om"kontaktkontraktet" och det skadar verkligen inte att upprepa redan inlärd kunskap. Så himla träffande citat ur boken för mig "Tyvärr upphör vi ofta att bejaka den naturliga,spontana följsamheten när hunden blir äldre. Istället använder vi oss av ord och signaler, eftersom vi tycker att hunden är stor nog för att förstå svenska" (Kontaktkontraktet,Eva Bodfält) garvade högt när jag läste det. Mindre snack och mer verkstad för mig - lättare sagt än gjort.

Ensamhetsträning.

Idag ska vi träffa en tjej som förhoppningsvis ska bli Lokas hundvakt. Eftersom vi har behov av att lämna bort Loka ett par gånger i månaden och inte mera så ska vi testa att ha en hundvakt utöver vänner som gärna ställer upp. Hade Loka klarat av att vara själv ett par timmar skulle behovet vara nästan obefintligt - eftersom Loka hänger med på det en hund kan.

Och med det sagt menar jag inte att Loka aldrig kommer kunna vara själv, för vi jobbar på det hela tiden. Jag vill inte säga att vi testat allt - för jag vill ge saker tid att fungera och inte stressa fram något. Men nu känns det som om vi tagit oss dit vi är idag och inte riktigt kan ta oss vidare. Det fungerar utmärkt att lämna henne en kortare stund (gå ner till tvättstugan, öppna porten till en besökare eller gå ner en snabbis till grannen) om hon hunnit varit hemma en stund och varvat ner. Skulle aldrig gå att komma hem ifrån en promenad och sedan ett par minuter senare lämna henne. Men även det är ett mål att klara av men ett väldigt avlägset mål.

Det jag tror krävs för att Loka ska klara av det här är att jag lär henne omvandla hennes stress till något annat. För hon går lätt upp i stress i laddade situationer, där och då är hon omöjlig att nå. Det enda jag kan göra är att gå ifrån situationen utan att göra en för stor sak av det. Vad som är laddat är väldigt varierat, men möten med människor hennes hjärta klappar lite extra hårt för. När bilen stannar vid en välbekant plats. Helt enkelt stunder där glädje blir till stress och där jag brister i min förmåga att avleda henne och ge henne trygghet. Och jag tror att om jag lär mig att hantera dessa situationer så kommer hon bli tryggare i sig själv och därmed tror jag vi kommer lyckas ta oss längre fram i ensamhetsträningen.

Och om så inte är fallet - så har jag iallafall minskat hennes stress och det kommer gynna henne och oss tio gånger om. Hur tänkte jag klara av detta då? Först av allt kommer jag försöka själv med hjälp av en bok, en träningsvän att bolla tankar med och så får vi se hur det går. Jag har beställt boken "Släpp kontrollen lös: trygghet och självkontroll för din hund" och kommer pararell läsa den med Lakkris matte. En kvinna som haft hund nästan längre än vad jag levt på denna jord som nu har en hund, sin första hund med grov seperationsångest. En promblematik mil ifrån Lokas, men det finns absolut likheter och jag hoppas att vi kan hjälpa varandra. Hon träffar dock en hundinstruktör, som använder sig av boken tillsammans med henne. Så den är lite överkurs för mig men alltid roligt att testa något nytt.

Sen kan man undra varför jag tror detta kommer hjälpa. Men Loka är duktig på att skälla när det blir för mycket. Och det i sig är ju självförstärkande, så när turen till grannen börjar bli en utmaning för Loka så skäller hon och det är den vanan i andra situationer jag vill förändra. Nu låter det som Loka är en skällande galning som aldrig kan bete sig - vilket inte är fallet. Och för att vara tydlig, jag vill inte kunna lämna Loka hemma för att hon är tyst utan jag vill att hon ska vara helt stressfri. Bara för att en hund är tyst betyder det självfallet inte att den inte upplever stress.

Idag kommer boken att dimpa ner i min brevlåda och jag kommer börja skriva inlägg om hur det går, vad vi gör och vad jag lär mig. Om vilka framsteg vi gör och vilka bakslag vi får och hur jag ska tackla dem. Sen blir det att ställa fram kompostgallret igen och inse att hon kommer behöva sitt space för att klara av detta - hela lägenheten blir för stor. Det är vad jag på rakarm kan säga att jag gjort fel och förmodligen en bidragande orsak till att vi inte tagit oss vidare. När vi tränade själva så har vi tränat in sovrummet som hennes lugna vrå men sen när vi hade Ponyo så lät vi dem ha hela lägenheten och det gick hur bra som helst eftersom hon hade honom. Sedan när han försvann fortsatte jag som vi gjorde med honom.

Vi saknar Ponyo så otroligt mycket, han var Lokas trygghet och han var hennes. På något vis föll det sig att det den ena hade svårt för hade den andre lätt för. Älskade Ponyo som nu bor på prov i Norrtälje och vad jag önskar honom all lycka ♥

Loka och Lakkri

Måndag

Loka verkar må mycket bättre nu och framför allt så klarar hon av så otroligt mycket mer än vad hon förväntas göra. Sen har vi valt i samråd med specialisten på väsby djursjukhus att testa Lokas gränser och vi har inte gjort något som hon inte klarar av ännu. Och i torsdags gick vi 17 km i tuff terräng, ruggit tuff med väldigt väldigt få sträckor med planmark, det var mer branter än något annat. Dock fick hon vara lös hela tiden och fick välja sin egna väg, men tror de var knöligare i skogen än på stigen. Min dröm är ju att fjällvandra med Loka, givetvis får vi ta dagsturer som nybörjare men om man jämför torsdagens vandring så var den inte i närheten av den lilla erfarenhet jag har ifrån idre fjäll.

Med mig är det värre - såklart. Under torsdagens äventyr fick jag ett skapligt skavsår, men tänkte inte mer på det än att jag tvättade rent foten när jag kom hem. För att göra en lång historia kort så hängde jag på låset till närakuten i söndags efter en helvetes natt med en fot som var galet svullen,röd och varm. Jag har fått en "liten" infektion i skavsåret som var mer grönt än något annat. Hua, så nu äter jag antibiotika och bara vill att skiten ska vända snart. Svullnaden har tagit över hela foten och traskat upp en liten bit på benet, så nu måste det vända annars måste jag till sjukhus igen. Men idag kunde jag klämma ner foten i en sko, den lyckan (och smärtan).

Nåväl, Loka är nog mer redo för fjällvandring än orutinerade och klantiga matte haha :-) Idag vågar jag drömma om att få uppleva ett långt och rikligt liv tillsammans med min envisa toka♥ Envisa Loka som verkligen har en kopia av sig själv så väl till utseende och beteende i Sundsvall i syrran Luna. De andra syskonen är inte alls lika lika. Nästan som om man tror att de är tvillingar, men det hade nog uppfödaren sagt och de är ju inte direkt något vanligt. Men alltid lika roligt att prata med Lunas matte som likt mig är lika förälskad i sin ögonstens beteende. Det är roligt att två hundar så många mil ifrån varandra i helt olika miljöer har samma rutiner, aktivitets behov och framför allt är så förbaskat nöjda med livet bara de får ligga och glo på allt som sker.

Svårt att få med hur brant det var - men hon klarade det utan hälta!

#Nöjdtjej

Torsdag

När Elsa försvann så påverkades Loka otroligt mycket, hon är fortfarande låg. Pratade med veterinären om det kan vara smärta ifrån atrosen eller om det faktiskt är så att för mycket har hänt de senaste 4 månaderna. Hon har slutat dagis, förlorat sin bästa hundkompis som var som en extra familjemedlem och sen att båda katterna dog. Så veterinären trodde det kunde vara det helt enkelt och att vi skulle ge det lite mera tid innan vi sätter in medicin som lösning. 

Och idag har vi haft en bra dag, hon har ätit som hon ska och varit glad. Inte omöjlig att få utanför dörren och faktiskt gått promenader, vilket hon vägrat senaste dagarna. Men vi har träffat en hundkompis idag så tror det hjälpte till en heldel och sedan toppade vi det med att traska till gameshop för att hämta ut ett paket och där säljer de även lite hundleksaker så hon fick välja ut en valfri leksak som hon sedan bar hem så stolt :)

Så några dagar till som den här så tror jag vi är på rätt bana igen. Snart är det helg vilket i Lokas värld innebär massa matte&husse tid i skogen. Framför allt innebär det att hon kan jaga upp mig ur sängen och sno min plats för att ligga och mysa med husse på morgonen ♥ 

♥ Vila i frid ♥

Tisdagen 24/2 blev våran fina Elsa en ängel. Hon har kämpat tappert mot alla inflammationer men trots max dos av kortison hade hon smärtsamma inflammationer gång på gång i urinblåsan. När kortisonet inte ens längre dämpade inflammationerna så tog vi det tuffaste beskedet vi någonsin tagit - att låta henne få somna in och lämna all smärta bakom sig. De dåliga dagarna vart fler än de bra. Hon somnade in väldigt fort och att få dela hennes sista andetag var både smärtsamt och lättande. Jag hoppas innerligt att hon är återförenad med Egon.

På 4 månader förlorade vi båda våra små hjärtan och sorgen är otroligt stor. Lägenheten känns inte som ett hem längre och ett liv utan katter är otroligt tomt. Men jag känner mig otroligt tacksam för att jag fick uppleva deras gränslösa kärlek och deras unika personligheter. Jag trodde aldrig jag skulle sakna att bli väckt av Elsas naggande i ögonfransarna, att sova en hel natt på sängkanten för att en katt ligger på tvären. Aldrig trodde jag att jag skulle sova så dåligt utan att ha någon att bråka med på nätterna. Dom fattas mig på alla sätt och vis.

Elsa var alltid skeptisk mot de mesta och de flesta, det fanns bara en hon aldrig tvivlade på och det var Egon. Från stunden hon såg honom så var hon hans.När han försvann så fick vi äran att vara Elsas klippa och vilken kärlek hon gav. Hon avskydde Loka i ett år, trots att Loka bara nosade på henne. Hon föll handlöst för lilla Meja - bara jag spelade ett klipp på mobilen med hennes röst kom Elsa tassandes medan andra barns röster fick hennes flykt instinkt att slå in. Elsa är det enda djuret jag lärt känna som varit så lyhörd för mina känslor, oavsett hinder i hennes värld så tog hon sig fram till mig när tårarna började brinna innan för ögonlocken och hon fanns hos mig innan första tårdroppen lämnat ögat och när den föll slickade hon ömt upp den. Hon älskade att bli pussad på nosen och hon gav sig aldrig förens hon fått sin puss och oftas räckte det inte med en för att göra henne nöjd. Det bästa hon visste i livet var kokt fisk och det var det enda hon åt förutom sina torrisar.

Hon hade många hjärnspöken och hyss för sig - men att förvänta sig något annat när hon hade mamma Egon som läromästare i livet. Hennes liv började turbulent då hon blev övergiven med sina syskon i en ihop tejpad kartong i skogen, när vi fann henne var hon minst och undernärd men hon återhämtade sig fort och blev snabbt en självklar del av våran familj. Och jag vill säga att hennes liv varit bra och att det avslutades fridfullt och med den värdighet hon alltid borde haft.

Vila i frid "Pellan" ♥ Du kommer alltid finnas med oss

.

Vinterdagar

Senaste dagarna har varit helt underbara, mycket snö och många timmar spenderade ihop med vänner. Just nu har noll av mina vänner hund men jag glömmer bort att det inte innebär att de avskyr att gå i skogen för det, så det är vad jag ska bli bättre på, blanda de bästa av två världar och slippa välja. Sen har vi träffat en bekant och hennes otroligt vackra islänska fårhund, en hane i ungefär samma ålder som Loka. En otroligt mjuk och snäll liten herre som Loka verkligen gillade. Vi gick en promenad och sedan lät vi dom busa lösa på ängarna en stund och det klarade Loka av. Hon är fortfarande medicin fri men viktigast av allt, smärtfri♥ Och jag skulle vilja säga att vi gör allt vi brukar fast i lite kortare intervaller. Men vi har tagit några längre lösa skogspromenader och även det utan problem - så skönt!

Saknar systemkameran otroligt mycket nu när naturen är som vackrast.