Falun.

....PANG, så hände livet. Livet händer oavsett om vi vill eller inte. Jag försöker se det som att mitt händer väldigt mycket nu, därför kommer jag kunna slappna om 10 år. Drömma kan man ju. Mammas cancer är tillbaka fick vi veta idag. Om 10 långar dagar vet vi i vilken skala. Tredje gången nu på två år min mamma får det här beskedet. Själv vill jag bara lägga mig under en sten en stund och att mamma faktiskt inte gör det är förundrande. Hon är allt stark den kvinnan, världens starkaste i mina ögon. 

Fast hon fick sitt cancer besked samtidigt som hennes barns pappa dog av följderna av just cancer, så la hon sig inte under någon sten. Inte jag heller, inte min bror heller. Även fast man föreställer sig att man inte klarar av att förlora någon man älskar, fast man föreställer sig att de värsta som kan hända de man älskar mest som något ödeläggande, så fortsätter livet.  Nu har hon genomgått två riktigt tunga cellgiftbehandlingar och två stamcellstransplantationer, vilket nollställer ens immunförsvar till den grad att i början kan en simpel liten förkylning kan leda till en dödlig blodförgiftning. 

Vad som händer nu, vet jag inte. Det jag däremot vet är att min mamma är min största idol och att hon har världens bästa hejarklack bakom sig, så på något vis kommer vi komma ur det här också. På något vis kommer det bli bra, det måste få bli bra. Det måste finnas en lösning som ger min mamma det hon förtjänar. 

Jag kommer åka upp till Falun med Loka på fredags morgonen. Umgås, mysa och skratta tillsammans med fina lilla familjen. Fira att Therese fyllt 30 år och att mamma fyller 54 år. Leka och busa med Meja. Gå i tomma skogar med Loka, bara vara med noll fokus på idioten cancer som är en oinbjuden gäst i våran familj.