Loka

Vi hade en tid inbokad för röntgen i torsdags men vi åkte därifrån efter 30 minuter. Innan de skulle söva Loka så ville vi träffa veterinären, då vi kände oss lite utlämnade. Att få ordet tumör slängt i ansiktet och sedan vid ett telefonsamtal en vecka senare höra "Ni känner er hund bäst, men agrias veterinärer har godkänt ingreppet och hittar man något så finns det goda chanser att man hittar det tidigt" så vågar man väl inte chansa? Loka var bättre men inte bra, hur ska vi utan medicinsk kunskap kunna avgöra om hon har ett tumör i noshålan, när hon fortfarande mår dåligt. Så vi bokade in en tid helt enkelt, kvällen innan kände både jag och Fredrik att Loka var bättre men inte frisk. Så vi åkte dit på torsdags morgonen och ville prata med veterinären innan Loka sövdes, vilket inte var rutinen.

När veterinären kom in, så berättade vi allt. Han läste journalen samtidigt som han skakade på huvudet och frågade varför inga odlingar tagits? Och, ja det kan man undra - alla jag pratat med om detta har frågat mig vad odlingarna visade, alla förutom de 3 tidigare veterinärerna vi träffat. Han kollade på alla andra prover som tagits, där inget pekade mot ett tumör. Så veterinären vi först träffade på väsby efter att duvbo remiterat oss dit - hoppade över några steg och missade avgörande prover som faktiskt kunde visat om de fanns något som tydde på cancer utan hoppade direkt till röntgen.

Vi åkte hem med förlängd antibiotikakur, Loka blev fri ifrån sin vila och skulle leva ett normalt liv. Nu är kuren slut om 6 dagar, återkommer problemet så ska vi tillbaka och ta en odling och leta efter orsaken utan att nödvändigtvis skrika ut tumörer och dödsbud direkt. För det kräver inte mer än en snabb googling så lär man sig att prognosen för tumörer i nosen inte direkt ger något sagoliknande slut.

Vi har varit till helvetet och vänt dessa dagar, jag är oerhört glad över att Loka mår bra, blir bättre för varje dag men otroligt matt på hur allt gått till. Om hon inte blir frisk tror jag faktiskt att jag kommer samla ihop alla journaler och vända mig till - vet inte vart men långt ifrån allt det här. Antar att det är mänskliga faktorn som ställt till det här, att vi inte gjort allt på samma ställe och därmed föll saker mellan stolarna. Men hennes journal har varit med henne hela tiden, ifrån första besöket till förhoppningsvis det sista.

Så nu har Loka fått träffat sina kompisar igen, gått långpromenader och äntligen fått busa av sig med oss tillsammans med favorit leksakerna.

Idag eller imorgon så kommer Väsby djursjukhus höra av sig till oss - de inväntar svar ifrån agria. Jag har ingen aning om Loka är bättre eller inte, nosen rinner inte alls lika mycket längre men energin är fortfarande lika med noll, hon beter sig underligt. Blir rädd för saker både ute och inne, igår var hon livrädd för sängen. Det går med lite övertalan att få henne att inse att det inte är farligt men själv undrar jag var ifrån det här kommer? Som spökåldern delux.

En evighets väntan där vi ena stunden tror att hon är bra, för att i andra stunden bli motbevisad. Det vi är helt säkra på är att Loka är långt ifrån sig själv och varför vet vi inte. Oavsett så är jag/vi tacksamma för att alla är så stöttande ♥

Jahapp, vad skriver man för rubrik för sånt här?

8 dagar sedan var vi hos veterinären första gången, nu har vi varit hos veterinären 3 gånger. Andra gången så sövdes Loka, jag fick vara med under ingreppet och såg allt de gjorde och såg allt de inte hittade i den där himla näsan. Allt som kom ut ur näsan var blod, eftersom alla slemhinnor var blodsprängda i näsa och svalg. Proverna som togs visade ingenting, vissa var lite förhöjda men inte nog mycket för att de skulle kunna berätta vad som var fel, inget ens en infektion fanns i kroppen. Vi gick därifrån med förhoppningen om att ingreppet lyckats få bort något som gått missat, för fanns det något där som vi missade att se så skulle de vara ute nu. Nu skulle Loka må bättre redan dagen efter om detta lyckades..

Men, nej näsan var snäppet värre, full med brun aktigt äckel och nu var även ögat på samma sida riktigt kladdigt. Vi fick boka tid på ett djursjukhus och valde återigen Väsby djursjukhus som vi gjort tidigare när kliniken gjort det de kan. Vi fick en tid igår, onsdag kl 14 där en jätte trevlig veterinär kollade på Loka, som även hon konstaterade att det tidigare ingreppet uteslutit att hon skulle ha haft något främmande föremål i näsan. Hon tog nya prover på Loka för att kolla av alla tänkbara värden och det man kunde se var att hon var uttorkad och även nu hade en infektion i kroppen som hon trodde kom ifrån ingreppet i onsdags och inte var relaterad till själva sjukdomsbilden.

Jaha vad är det för något då? Veterinärens teori är att de växer något i hennes näshåla, exempelvis ett tumör. Så nu måste infektionen bort genom en tiodagarskur med antibiotika, samtidigt som hon får smärtstillande då hon har ont. När infektionen är borta blir det att söva henne, göra röntgen med kontrastvätska och ta eventuell biopsi på det de tror att de ska hitta i näsan.

Det finns en liten chans i helvetet att ingreppet lyckades i måndags och att hon inte blev bättre pga av infektion. Men eftersom symptomen är lika nu som innan ingreppet och sjukdomsbilden är oförändrad så är det lite som talar för det, men man kan ju alltid hoppas ♥

Nu väntar tio långa dagar och samtal med agria för att se om de godkänner röntgen men om de inte skulle göra det så kommer vi genomföra det oavsett. Men finns ingen anledning att de inte skulle godkänna.

Känns otroligt jobbigt nu men ska försöka leva i nuet och ta det allt efter de kommer men lättare sagt än gjort när de kommer till ens lilla hjärta. Hon mår iallafall bättre nu när hon äter smärtstillande.Älskade älskade hund ♥

Såhär vill vi ha dig, frisk,glad och våran Toka ♥

Loka

Är väldigt dålig på att skriva här, vore roligt om jag kunde väcka den delen till liv igen. Gillar att kunna gå tillbaka och se vad som hänt och vad som händer. Hur som haver så är Ponyo tillbaka i våra liv igen. Paulina ska göra allt för att få det att fungera och jag håller alla tummar och tår för att det ska gå men hans bästa ligger hela tiden i första hand för henne så fungerar det inte så är det absolut inget fel med det heller. Viktigast nu är att han får leva livet som vanligt och märker faktiskt ingen skillnad på honom vilket tyder på att han hela tiden varit i bra händer :)

Det var ett kärt återseende för alla, Loka är en mycket nöjd tjej kan jag lova. Känns som om vi hittat rätt i våran vardag igen. Av flera anledningar så vändes min vardag uppochner och är det något djur är duktiga på så är det att känna av hur vi människor mår. Och nu när jag mår mycket bättre så är det klart att Loka mår bättre. Men sen skadar det inte att vi hittat en träningskompis som tränar ihop med nästan varje torsdag. Ingen agility eller så, utan bara tränar på att bli världsmästare på våran vardag. Svåraste utmaningen för Loka hitills är att vara passiv på en plats som innebär lek medans kompisen är aktiv - då är livet bra orättvist om en viss dam får säga sitt.

Men nu är Loka satt på vila. Vi var hos veterinären i onsdags med henne då hon har problem med ena näsborren. Nyser, frustar,kliar med tassen och är allmänt loj. Eftersom det är långhelg så var veterinären så himla snäll och gav oss hans privata nummer ifall det skulle bli värre under helgen så kunde han rycka in. Det som gjordes i onsdags var att skölja genom näshålan med koksaltlösning och sedan undersökte han det man kunde se utan att söva ner Loka. Eftersom de andra slemhinnorna inte är besvärade så hoppades han på att det skulle räcka och sedan ha lite is i magen över helgen. Förmodligen har hon fått in något, men hon kan även vara förkyld eller ha noskvalster. Så is i magen och så sköljer vi hennes näsa 2 gånger själva hemma och behandlar henne mot noskvalster. Blir hon inte bättre eller sämre under helgen får hon sövas ner och hela näshålan får undersökas. Men man söver ju gärna inte en hund i onödan - så håll en tumme eller två för att turen ska vara på Lokas sida och att det här löser sig.

Kan säga att skölja ur näsan med koksaltlösning inte är något Loka uppskattar men åtminstone finner sig i, snälla underbara hund.

Du slutar aldrig förvåna mig - mitt underbara måndags exemplar till hund♥

Ponyo♥

Imorgon - åh imorgon ska vi träffa Ponyo. Och Paulina för den delen också men hon har inte varit borta sedan januari. Älskade skrutten bodde på prov hos ett par i Norrtälje i en månad men de tackade nej :( Så han kom hem i veckan och på lördag ska jag pussa sönder hans underbara nylle. Mitt hjärta gör glädje volter bara jag skriver det här, så imorgon kommer bli en väldigt känslosam dag - ögonen tåras redan nu. Jupp, jag älskar den hunden så otroligt mycket fast han inte är min och hade jag inte bott här i sthlm och varit beroende av dagis när heltidstudierna eller heltidsjobb drar igång så hade jag gjort allt i min makt för att övertala sambon att han skulle bo med oss. Men nog om det, imorgon kommer bli en dag av glädje och sprudlande känslor överallt - inte minst för min lilla Loka♥

Söndag

Tänkte att jag skulle skriva några rader om dagen, men inser att jag raderar allt jag skriver eftersom allt jag kan förmedla är bitterhet över obetydliga saker. Därför struntar jag i att skriva något om den här dagen.

Kan säga att boken jag nämnde tidigare absolut inte var något för oss - något för våran fina pärla. Vi börjar om med kompostgaller och bär inte det frukt så tar vi privatlektioner så vi lär oss vad vi gör för fel och vad för fel signaler vi ger Loka. Det är så himla lätt att läsa om teorier men missa något så basalt som ett omedvetet beteende hos en själv som man är hemmablind inför. Läser just nu om"kontaktkontraktet" och det skadar verkligen inte att upprepa redan inlärd kunskap. Så himla träffande citat ur boken för mig "Tyvärr upphör vi ofta att bejaka den naturliga,spontana följsamheten när hunden blir äldre. Istället använder vi oss av ord och signaler, eftersom vi tycker att hunden är stor nog för att förstå svenska" (Kontaktkontraktet,Eva Bodfält) garvade högt när jag läste det. Mindre snack och mer verkstad för mig - lättare sagt än gjort.

Ensamhetsträning.

Idag ska vi träffa en tjej som förhoppningsvis ska bli Lokas hundvakt. Eftersom vi har behov av att lämna bort Loka ett par gånger i månaden och inte mera så ska vi testa att ha en hundvakt utöver vänner som gärna ställer upp. Hade Loka klarat av att vara själv ett par timmar skulle behovet vara nästan obefintligt - eftersom Loka hänger med på det en hund kan.

Och med det sagt menar jag inte att Loka aldrig kommer kunna vara själv, för vi jobbar på det hela tiden. Jag vill inte säga att vi testat allt - för jag vill ge saker tid att fungera och inte stressa fram något. Men nu känns det som om vi tagit oss dit vi är idag och inte riktigt kan ta oss vidare. Det fungerar utmärkt att lämna henne en kortare stund (gå ner till tvättstugan, öppna porten till en besökare eller gå ner en snabbis till grannen) om hon hunnit varit hemma en stund och varvat ner. Skulle aldrig gå att komma hem ifrån en promenad och sedan ett par minuter senare lämna henne. Men även det är ett mål att klara av men ett väldigt avlägset mål.

Det jag tror krävs för att Loka ska klara av det här är att jag lär henne omvandla hennes stress till något annat. För hon går lätt upp i stress i laddade situationer, där och då är hon omöjlig att nå. Det enda jag kan göra är att gå ifrån situationen utan att göra en för stor sak av det. Vad som är laddat är väldigt varierat, men möten med människor hennes hjärta klappar lite extra hårt för. När bilen stannar vid en välbekant plats. Helt enkelt stunder där glädje blir till stress och där jag brister i min förmåga att avleda henne och ge henne trygghet. Och jag tror att om jag lär mig att hantera dessa situationer så kommer hon bli tryggare i sig själv och därmed tror jag vi kommer lyckas ta oss längre fram i ensamhetsträningen.

Och om så inte är fallet - så har jag iallafall minskat hennes stress och det kommer gynna henne och oss tio gånger om. Hur tänkte jag klara av detta då? Först av allt kommer jag försöka själv med hjälp av en bok, en träningsvän att bolla tankar med och så får vi se hur det går. Jag har beställt boken "Släpp kontrollen lös: trygghet och självkontroll för din hund" och kommer pararell läsa den med Lakkris matte. En kvinna som haft hund nästan längre än vad jag levt på denna jord som nu har en hund, sin första hund med grov seperationsångest. En promblematik mil ifrån Lokas, men det finns absolut likheter och jag hoppas att vi kan hjälpa varandra. Hon träffar dock en hundinstruktör, som använder sig av boken tillsammans med henne. Så den är lite överkurs för mig men alltid roligt att testa något nytt.

Sen kan man undra varför jag tror detta kommer hjälpa. Men Loka är duktig på att skälla när det blir för mycket. Och det i sig är ju självförstärkande, så när turen till grannen börjar bli en utmaning för Loka så skäller hon och det är den vanan i andra situationer jag vill förändra. Nu låter det som Loka är en skällande galning som aldrig kan bete sig - vilket inte är fallet. Och för att vara tydlig, jag vill inte kunna lämna Loka hemma för att hon är tyst utan jag vill att hon ska vara helt stressfri. Bara för att en hund är tyst betyder det självfallet inte att den inte upplever stress.

Idag kommer boken att dimpa ner i min brevlåda och jag kommer börja skriva inlägg om hur det går, vad vi gör och vad jag lär mig. Om vilka framsteg vi gör och vilka bakslag vi får och hur jag ska tackla dem. Sen blir det att ställa fram kompostgallret igen och inse att hon kommer behöva sitt space för att klara av detta - hela lägenheten blir för stor. Det är vad jag på rakarm kan säga att jag gjort fel och förmodligen en bidragande orsak till att vi inte tagit oss vidare. När vi tränade själva så har vi tränat in sovrummet som hennes lugna vrå men sen när vi hade Ponyo så lät vi dem ha hela lägenheten och det gick hur bra som helst eftersom hon hade honom. Sedan när han försvann fortsatte jag som vi gjorde med honom.

Vi saknar Ponyo så otroligt mycket, han var Lokas trygghet och han var hennes. På något vis föll det sig att det den ena hade svårt för hade den andre lätt för. Älskade Ponyo som nu bor på prov i Norrtälje och vad jag önskar honom all lycka ♥

Loka och Lakkri