Sorg

Frågor jag får ofta är "Hur gör man? Hur orkar man? Hur gjorde du? Hela mitt liv skulle rasa om någon av mina föräldrar skulle dö!" Som om min sorg skulle se ut som deras? Min sorg är min sorg, sedan är det rätt skrattretande det faktum att bara för jag står upp så kan inte min värld rasat? Kanske rasar den ännu? Vem förutom nära har rätten att röra runt i mina infekterade sår med skitiga händer? Utan att ens fråga om det är okej att ställa lite frågor om döden, sorgen och kampen?

För visst kan jag svara på frågor, men jag vill bestämma när. Det är inte så att när orden lämnat min tunga som de lämnat mitt sinne. Nej jag måste bära med mig orden hela dagen,hela natten och kanske dagen därefter. Fast det är väl så livet ser ut, jag var kanske lika påträngande, frågande innan jag visste hur det var att bära på riktig sorg.

Kanske har den här personen som frågar någon i sin närhet som är sjuk, kanske är personen rädd för döden och funderar vad den gör med människorna som blir kvar? Jag brukar svara att livet fortsätter, allt fortsätter. Ingenting stannar, man fortsätter andas, man fortsätter leva och drömma men skillnaden är att man börja sakna. Att förlora min pappa alldeles för tidigt lärde mig otroligt mycket om livet, på gott och ont.

Men jag blir ingen super människa för att jag står här, jag har inga svar på livets frågor för att jag sett en sida av livet som vissa ännu inte gjort. Det finns inga generella svar på hur det känns och tro mig när jag säger att det inte går att förbereda sig. För när hjärtat slutar slå och den man älskar tar sitt sista andetag spelar det ingen roll, ens syn på döden kommer förändras och jag tror aldrig min pappas död kommer bli någon annans död lik. Den måste få förbli lika unik som han en gång var.

Vi hälsar på farfar <3