Klant

Klant,klant,klant. Blir så trött på mig själv, igår kväll lyckades jag vrida till foten i trappen när jag skulle gå upp(hur förblir ett mysterium). Och idag har jag levt i förnekelse "jag har minsann inte ont, det här går bra" fastän jag vill fälla en tår varje gång jag går på ojämn mark. Just för att jag levt i förnekelse så har jag även promenerat en del idag och sist jag skulle upp för trapporna här hemma så vart jag tvungen att improvisera lite för att ta mig upp för trappen med hedern i behåll. Och det gick väl sisådär, för nu har har i mina desperata försök att inte använda foten lyckats vrida till något i ryggen.. Haha, jag orkar inte.

Ungefär såhär matt känner jag mig nu.