Idag var det en dyster anda över de annars så livliga Hallonbergen, men när en pappa och hans döttrar, inte äldre än 3 och 5 år gamla dött, så blir allt så nära. Jag bor inte i Hallonbergen, men min skola ligger där. Starten på dagen blev chockartad och fylld med oro, telefonen gick på högvarv och efter ett par timmar kunde man pusta ut. Pusta ut och vara tacksam för att någon annan förlorat någon nära. Pusta ut för att en annan mamma förlorat sina två barn. En märklig känsla, som jag förhoppningsvis enbart upplever en gång i mitt liv samtidigt andra i världen vaknar upp till det här flera gånger i veckan. Ännu en tacksamhets känslovåg som sveper över mitt samvete. Man pustar ut ännu en gång och tycker det är en förbaskad tur att man inte är drabbad, utan någon annan. En märklig dryg känsla som styr mig idag.
- Moment 22 när det är som bäst, men trevlig helg vettja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar