.

Snart är det 18:e april igen. Tiden går otroligt fort, jag önskar jag kunde säga att den gör det när man har kul. Men med handen på hjärtat har de här två åren inte alls varit roliga och jag är trött, matt men glad och tacksam. Jag är väldigt ödmjukt inställd till livet men framför allt till sorgen. 

Sorgen över att han är död och sorgen över att du är sjuk. Tacksam för att hans död förde oss samman, tacksam för att din sjukdom tar fram det bästa och sämsta ur folk. Glad för att han är fri och matt för att du är fången. Kontraster och mönster som vill upprepa sig, om och om igen. 

Men det är väl så livet ser ut? Klart det finns mönster att se när ni båda slåss mot samma sjukdom, samtidigt som kontrasterna skiljer er åt, allt är i slutändan individuellt. Men ibland blir min bild av världen suddigt och allt flyter samman till en kaosartad bild och den skrämmer skiten ur mig.

Jag drömmer ofta min pappa, samma dröm om och om igen. Den handlar alltid om att jag ska möta upp honom för att sedan gå hem till oss men vi kommer aldrig fram, han hinner alltid dö. Vilket inte skiljer sig ifrån verkligheten, sista gången vi umgicks skulle vi hem till mig, jag skulle få visa han att jag hade det bättre nu. Men vi kom aldrig fram utan vi slutade på sjukhuset och sedan kom det aldrig något mer tillfälle. 

Man kan tycka att de en löjlig sak som att visa upp sitt hem inte borde spela någon roll. Men för mig gör det, för mig svider det att han aldrig hann se att mitt liv ordnade till sig tillslut. Jag har alltid varit slarven, skräpet som alltid ställde till det för mig.